Vår käre bror,
Det finns ett antal principer gällande krig, nämligen före krig, under krig och efter krig. Islam är ett system av strikta regler. Var och en har sina rättigheter. I detta sammanhang har även icke-troende vissa rättigheter. Som Hamdi Yazır säger: ”Även om en rättighet tillkommer en icke-troende, är det ändå en rättighet… Icke-troendens icke-tro gör det inte tillåtet att kränka hans rättigheter.” (1)
a. Bestämmelser som gäller tiden före kriget
1. Följa avtal (respektera avtal):
Islamiska staten, en icke-muslimsk stat
förbund
(avtal)
Om man har ingått ett avtal, bör man hålla det. Som det står i Koranen,
”Uppfyll era löften! Ty ni kommer att bli tillfrågade om era löften.”
(Isra, 17/34)
I versen som följer efter krigsförklaringen till hedningarna, sägs det:
”
A
Undantaget är de som har ingått förbund med er och sedan inte har brutit det, och som inte har stött någon mot er. Uppfyll förbundet med dem tills dess att förbundet upphör. Gud älskar de gudfruktsamma.
”.
(Ånger, 9/4)
”Så länge de är rättvisa mot er”
(såvida de inte bryter sitt löfte)
”Gör ni detsamma och agera i deras riktning.”
(Al-Tawbah, 9/7)
I överensstämmelse med dessa gudomliga föreskrifter har muslimer hållit sina löften och inte brutit dem. Vi anser det lämpligt att som ett exempel citera en händelse som Huzeyfe b. Yeman, från den lycksaliga eran, berättade:
”Det som hindrade mig från att delta i slaget vid Badr var detta:”
Kurejsj-hedningarna greps mig och min far och frågade: ”Är ni på väg till Muhammed?” Vi svarade: ”Nej, vi är bara på väg till Medina.” De tog en ed av oss och släppte oss sedan.””Vi gick till Profeten och meddelade honom om situationen.”
”Fortsätt på er väg. Vi kommer att hålla oss till de avtal vi har ingått med dem, och vi ber Gud om hjälp för att besegra dem.”
befälte han.”(2)
Motståndarsidan har däremot ofta inte hållit sina löften och har inte sett något fel med att bryta dem när de fick chansen. Koranen beskriver de som agerar på detta sätt som följer:
”
Hur
(för att man kan ingå förbund med hedningar),
Om de vinner över er, kommer de inte att respektera vare sig en ed eller ett avtal.
”.
(Al-Tawbah, 9/8)
Det vill säga, om de vinner, kommer de inte att hålla sina löften. Faraza,
”Ingen ska få näsblod.”
De säger så. Men de tvekar inte att begå massmord. Historien bär vittnesbörd om detta. Att mekkarna bröt Hudaybiya-freden, att judarna i strid med avtal förrädiskt handlade mot Profeten och de troende, är exempel från den lycksaliga tidsåldern.
Här är Guds dom över dem som har gjort det till en vana att bryta löften:
”Om du griper dem i krig, skrämmer du andra med den stränga straff du tillmäter dem.”
(de som är bakom dem)
sprid det. Kanske de då ska lära sig en läxa.”
(Al-Anfal, 8/56-57)
Profeten (s.a.v.) tillämpade detta straff på Banu Kureyza-judarna.(3)
Även denna vers handlar om dem som bryter löftet:
”Om de bryter sina löften efter att ha ingått ett förbund och anfalla er religion, så strid mot ledarna av förnekelsen. Ty de har inga löften. Kanske de då ska avstå.”
(Al-Tawbah, 9/12)
I slutet av versen
”för att de ska ge upp”
Uttrycket pekar på att syftet med kriget inte är att utplåna motståndaren, att skada eller plåga dem, utan att säkerställa att de upphör med sina grymheter. (4)
Det kan också vara tvivelaktigt om motparten har brutit avtalet. I så fall ska man göra följande:
”Om du fruktar förräderi från ett folk som har ingått förbund med dig, så meddela dem att förbundet är uppsagt innan du anfäktar dem. Gud älskar inte de förrädiska.”
(Al-Anfal, 8/58)
Enligt versen bör man, om det inte är helt tydligt att motparten har brutit löftet och begått förräderi, först meddela dem att avtalet har upphävts. Att anfalla plötsligt är inte tillåtet. (5) Att meddela upphävandet av avtalet är en ädel handling. Annars kommer motparten,
”Muslimerna bröt sitt löfte. De anföll oss trots att vi hade ett avtal.”
kommer de att anordna en stor protest.
2. Inbjudan till det Goda
Profeten Muhammed (fred och välsignelser vare med honom) gav sina befälhavare, som han skickade ut i krig, följande instruktioner:
”När du möter fienden, inbjud dem till en av dessa tre saker. Vilken de än accepterar, acceptera du den.”
1. Uppmana dem att bli muslimer.
2. Om de inte accepterar, erbjöd dem jizya (den skatt som icke-muslimer i Islamiska staten var tvugna att betala för att få leva i fred).
3. Om de inte accepterar det heller, så krig!”
(7)
Som det framgår, nämns krig som sista utväg. Dessa tre punkter kan inte alltid tillämpas. Muslime kan ingå avtal med andra villkor. Freden i Hudaybiyya är ett exempel på detta.(8)
b. Grundsaker som gäller åtgärder som ska vidtas under krig:
Krig är en häftig kamp. Det är en plats för död och dödande. I sådana ögonblickar förlorar många människor sin självkontroll. Förnuftet hamnar i bakgrunden, och känslorna tar över. Vad man bör göra i en sådan situation lär vi oss av följande vers:
”Kämpa mot dem som bekämpar er, men överdriv inte. Gud älskar inte de som överdrivar.”
(Al-Baqara, 2/190)
”De som strider mot er”
inspelningen,
”Kämpa inte mot äldre, barn, präster och kvinnor som inte kan kämpa.”
meddelandet. (9) Men om kvinnorna föra krig, så ska man föra krig mot dem. (10)
”Gå inte för långt”
Uttrycket förbjöd övergrepp som att skära av öron och näsa, samt överdriven våld som att plundra.(11)
En av situationerna under krig är den för dem som söker skydd:
”
Hej
Troende! När ni är ute på en militär expedition för Allahs sak, så undersök noggrant. Säg inte till den som hälsar er, i ditt begär efter världsliga goder, ”Du är ingen troende!” Hos Allah finns det rikliga byten. Ni var ju själva sådana förut, men Allah gav er sin nåd. Undersök därför noggrant.
(skynda dig inte med att döda)
. Allah vet säkert vad ni gör.
”
(An-Nisa, 4/94)
Källor:
1. Yazır II, 1451.
2. Muslim, Jihad, 98.
3. Beydavi, II, 224; İbnu Kesir, VI, 397-398; İbnu Hişam, III, 249-251.
4. Yazır, IV, 2468.
5. Azzam, s. 161.
6. Kutub, III, 1542.
7. Muslim, Jihad, 3; Tirmidhi, Siyer, 48; Ibn Majah, Jihad, 38.
8. Azzam, s. 151.
9. Beydavi, I, 108.
10. Sabuni, Revaiu’l-Beyan, I, 217.
11. Ibn Kathir, I, 328; Baydawi, I, 108; Sabuni, Rawḍ al-Bayan, I, 216-217.
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
