Vår käre bror,
Eftersom Koranen och Islamets natur kräver att reglera människors relationer med varandra och ordningen i det världsliga livet, etablerade Profeten Muhammed (s.a.v.) principer för att styra det samhälle han skapade och var den förste ledaren för den islamiska staten som uppstod efter hans emigration till Medina. Hans höga ledaregenskaper och -förmågor blev från den stunden tydligare. Trots möjligheten att föra sina anhängare under sin ovillkorliga kontroll, strävade Profeten Muhammed (s.a.v.) inte efter att etablera en diktatur över sina undersåtar, i motsats till föregående perioder. I detta avseende genomförde han en revolution i ledning och ledningsfilosofi.
Under Jahiliyya-perioden var araberna villkorslöst lojala mot stamhövdingen som representerade och styrde dem, och de var tvungna att lyda honom i alla frågor, oavsett om de var rättvisa eller orättvisa, och de hade ingen rätt att protestera mot hövdingens ordrar, handlingar och beteenden. Profeten Muhammed (fred och välsignelser vare med honom) antog istället konsensus som grundprincip för statens styre och konsulterade sina följare i alla frågor som inte var föreskrivna av Gud, och han öppnade situationen för deras diskussion.
Att följa principerna för rättvisa och jämlikhet,
Det var en av hans (fred och välsignelser över honom) oundvikliga principer. Han tog ingen hänsyn till släkt, ställning, rang, förmögenhet eller egendom inför rättvisa; han strävade efter att rättvisa skulle ske. En kvinna vid namn Fatima, en adlig som begått stöld, föredogs för honom, och en del ville mildra straffet genom att förmedla. Då blev Profeten (fred och välsignelser över honom) vredig och…
”Jag skulle skära av handen på den som stjäl, även om det vore min dotter Fatima.”
har han sagt (Bukhari, Hudud 12; Muslim, Hudud 8, 9).
Vid tillsättningen av tjänstemän på olika nivåer i statens förvaltning följde han principerna om kompetens och förtjänst; han utsåg kvalificerade personer, oavsett om de var unga eller inte tillhörde adliga familjer. Han krävde lydnad för sig och sina tjänstemän i rättfärdiga ärenden; men han angav att undersåtarna inte var skyldiga att lyda i ärenden som inte var rättfärdiga och sanna. På detta sätt ansåg han lydnad för befäl inom rättens gränser nödvändig, men han såg inte folket som personer som var tvungna att tjäna honom, och han ansåg sig inte vara över dem; snarare var han en av dem, bland dem.
Profeten Muhammeds (s.a.v.) statsskick var i sig självt och i sin helhet en manifestation av de islamiska principerna. Som uttrycks i många koransura (el-An’am, 6/57, 62; Yusuf 12/40, 67; el-Kasas, 28/70, 88), tillhörde i det islamiska styresystemet suveräniteten, regeringsmakten, dom och fullständig styre Gud. Rätten att stift lagar tillhörde i detta avseende i första hand Koranen, som innehåller Guds uppenbarelser. Profeten Muhammed (s.a.v.) själv var däremot på andra plats som lagstiftare. I religiösa frågor var de föreskrifter som Profeten Muhammed (s.a.v.) gav antingen kommandon som han mottog från Gud genom Gabriel (a.s.), men som inte finns i Koranen,
(icke-uppläst wahy),
vilket antingen berodde på det eller var deras egna beslut.
Som statschef, profeten Muhammed (fred och välsignelser vare med honom),
Han löste tvister som uppstod i samhället, antingen mellan muslimer eller bland icke-muslimer som befann sig under beskydd av den islamiska staten, samt problem som var föremål för rättegångar. I sådana fall lyssnade han lika mycket på sökanden som på svaranden; han sökte kunskap hos vittnen, utvärderade de framlagda bevisen och löste problemet utan att dröja eller lämna det i limbo, oftast omedelbart eller i det kortaste möjliga tidsrummet. Han visade stor omsorg om att förmedla begreppet rättvisa till parterna; han förklarade att han, som en människa, skulle döma baserat på uttalanden, framlagda bevis och vittnen, att han inte kunde veta det okända, och att den som fick ett rättsligt beslutet till sin fördel, trots att han inte var rätt i sak, i själva verket inte skulle vinna annat än helveteselden. Ibland delegerade han handläggningen av ärenden till framstående medlemmar av hans följe. Guvernörer som utnämndes till provinserna styrde i profetens (fred och välsignelser över honom) namn och handlade i rättsliga ärenden.
Egenskaper som en ledare bör besitta:
– Att ha sunt förnuft:
Tecknet på sunt förnuft är att en person utför handlingar som Allah godkänner och avhålles från det onda som Allahs vrede väcker.
– Kompetens:
Ledarskap och administration kräver mycket höga kvalifikationer. Personer som saknar dessa kvalifikationer bör inte söka sådana jobb.
– Vetenskap:
Ledare bör framför allt ha en djup förståelse för sitt yrke, religiösa läror, historia, samhällets seder och bruk, individ- och samhällspsykologi, sociologi, samt den politiska, ekonomiska, sociala och kulturella strukturen i sin tid och de globala händelser som äger rum. Som ledare måste de ha en utmärkt kännedom om sin egen situation och den religiösa, ekonomiska, juridiska och kulturella strukturen i den institution eller organisation de leder, och de måste kunna bedöma dessa faktorer och vidta effektiva åtgärder i rätt tid.
– Rättvisa:
De som inte är rättvisa är absolut inte värda att styra. Vid verkställandet av rättvisa får faktorer som ras, släktskap, rikedom eller fattigdom inte spela någon roll. Oavsett religion, ras eller samhällsskikt ska den som har rätt få sin rätt, och den ska tas från den orättfärdige och återlämnas till den som har rätt. En ledare ska vara rättvis och hjälpa till att verkställa rättvisa, och ska absolut inte visa eftergift i detta.
– Mod:
En ledare är modig. Han/hon kommer aldrig att tveka att ta risker när det är nödvändigt. Men övermod, det vill säga överdrivenhet, ska inte förväxlas med mod.
– Klarsynthet-Insikt:
Ledare bör vara insiktsfulla och klarsynta. En dum och töntig person kan inte vara en ledare. En administratör bör förstå kroppsspråket hos den han eller hon kommunicerar med mycket väl. Många sanningar som inte kan uttryckas med ord, eller som göms bakom ord, kan läsas och förstås genom de attityder som kroppsspråket visar.
– Ärlighet:
Att lögnare, bedragare och personer som inte är ärliga mot andra och ständigt bedrar, kommer till makten, är en stor katastrof för den nationen. Ärlighet och ärlighet betyder att avsikten i hjärtat, orden i munnen och handlingarna i kropparna är densamma.
– Tålamod-Uthållighet:
Ledarskap kräver enormt mycket tålamod. Hastiga och instabila personer klarar inte av sådana tunga uppgifter och bördor. Tålamod är beslutsamhet och uthållighet. Personer som saknar beslutsamhet och uthållighet kan inte vara tålmodiga och inte heller stå fast vid det som är rätt och rättvist.
– Förlåta:
Förlåtelse är en stor moralisk dygd. Ledare bör därför veta när de ska förlåta. Att förlåta en personlig förolämpning eller ett misstag är en stor förtjänst och styrka.
– Konsultation:
Ju mer ledare värdesätter konsultation och ju mer de konsulterar med experter, desto mer träffsäkra blir de i sin ledning, sina beslut och sina handlingar.
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
