Vår käre bror,
Sjiiiter;
Gâliye, Zeydiye
och
Imamiet
Även om de är indelade i ett par klasser, så menar man i dagligt tal med ”shia” i allmänhet
Imamiyer
förstås.
De anser att Ali (ra) och hans två söner och barnbarn efter profetens (s.a.v.) död var legitima imamer (kalifer) genom Guds befallning, profetens utnämning och testament, och betraktar tron på de tolv imamer som en grundpelare av tron. Denna sekt kallas så för att de erkänner endast tolv imamer.
”Isna’ Ashariyya (tolvsekten)”
för att de betraktar tron på imamer som en av de grundläggande förutsättningarna för tro.
”Imamiyer”
både i fråga om trosuppfattning, tillbedjan och transaktioner
Imam Ja’far al-Sadiq
för att de baserar sina åsikter på
”Ja’fariterna”
kallas.
Sjiiiter,
att imamatet, det vill säga kalifatet, kan lämnas till viljan och valet av muslimerna, som Ahl-i Sunnet accepterar.
”liten”
De anser att imamat inte är en ny företeelse. Imamat är enligt dem en grundpelare i religionen och ingår i de grundläggande trosföreställningarna. Därför måste shior, liksom de tror på Gud, profeterna och domedagen, också tro på imamatens existens. Enligt denna tro är imamer, precis som profeterna, immaculerade; de begår inga synder, vare sig små eller stora, och begår ingen orättvisa; den som inte känner dem begår avsaknad av tro. Ja,
”Deras budord är Guds budord;
Hans förbud är deras förbud. Att lyda dem är att lyda Gud, och att trotsa dem är att trotsa Gud.”
Iran, som idag erkänner imajismen som en officiell sekte, utövar också imamat-funktionen med religiös auktoritet.
”Âyetullahi’l-Uzmâ”
har han gett. Därför är detta
”imam”
Man måste lyda honom absolut. Att motsätta sig honom är detsamma som att motsätta sig Gud och Profeten.
”Irans officiella religion är islam, och den tolfte-sekelska Ja’fari-skolan är dess officiella tolkningsriktning. Och denna bestämmelse är evigt oföränderlig.”
som anges i Irans konstitution
”De tolv imamer”
Tro anses vara en grundläggande princip.
(se: De dogmatiska skolor inom islam i vår tid, s. 118-139; Muvazzah îlm-i Kelam, s.24.)
Imamatfrågan, som ses på detta sätt av shiiiter,
Enligt Ahl-i Sunnet.
Detta ingår absolut inte i religionens principer. Imam, det vill säga kalif, kommer till makten genom samråd och val av muslimer. En person med viss kompetens i religiösa och världsliga angelägenheter kan ta över ledningen av muslimerna. Han kan absolut inte vara oskuldslös och fri från synder.
Vad gäller Ahl-i Sunnets syn på de tolv imamer;
De elva imamer (tillsammans med Ali, som är den tolfte) som härstammar från den välsignade släkten av vår profet är stora välar och poler i fråga om förtjänst, gudsfrukt och andlig rang.
Bediuzzaman,
”Min ummas vetenskapsmän är lik Israels profeter.”
När han nämner de personer som har blivit förtroliga med hadisens hemlighet, nämner han även de tolv imamer.
(se Strålar, s. 527.)
I ett annat uttalande,
”De som söker sanningen börjar med de Fyra Imamerna”
(de fyra imamerna)
och Ahl al-Bayt, de tolv imämer
(De tolv imamer)
som anhörig till Ahl-i Sunnet…”
(Emirdağ Lahikası-I, s. 201)
och presenterar därmed de tolv imamer som de största inom Ahl-i Sunnet.
De tolv imamer är:
Ali, Hasan, Husayn, Ali ibn Husayn, Muhammad al-Baqir, Ja’far al-Sadiq, Musa al-Kazim, Ali al-Ridha, Muhammad al-Taqi, Ali al-Naki, Hasan al-Askari och Muhammad al-Mahdi.
(Må Gud vara nöjd med dem alla.)
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
