Vår käre bror,
Individuell äganderätt är grundläggande i islam.
Därför tillhör varje familjemedlems egendom, som de har tjänat eller ägt sedan tidigare, dem personligen.
En person som anses vara myndig enligt lag har rätten att förvärva egendom och att disponera över den egendom som han eller hon har förvärvat.
De kan frivilligt överlåta sina tillgångar till sin far eller någon annan.
Den grundläggande referensen i detta ämne är följande hadis:
Enligt en hadis som Ibn Majah har överleverat från Jabir ibn Abdullah, var det en man som…
”O, Guds budbördare! Jag har egendom och barn, men min far vill ta min egendom ifrån mig.”
när han sa, vår Profet (fred och välsignelser vare med honom)
”Du och dina tillhörigheter tillhör din far.”
sa. Vetenskapsmän har sagt att denna hadit, som har olika varianter, är autentisk.
(se Fethu’l-Barî, V/211-212; Tuhfetu’l-Ahvez-î Şamile, III/482)
Både pojkar och flickor,
Om de bor i samma hus som sin far och arbetar tillsammans, är det de tjänar gemensamt.
Om de bor och arbetar separat tillhör egendomen dem själva. För om barnets inkomst tillhörde fadern, skulle det inte ha någon mening att reservera en sjättedel av arvet till dem i arvsrätten.
Baserat på den aktuella händelsen, menar forskare att en far ska vara tillgänglig när han behövs.
-utan girighet och slöseri-
så mycket som barnet behöver av sina föräldrars egendom
-utan hans tillåtelse-
Det har sagts att det är möjligt. Det har nämnts att denna åsikt delas av den stora majoriteten av forskarna.
(Fethu’l-Bârî, agy)
Enligt vissa forskare, som nämns i hadiserna,
”tillhörande din far”
som vi översatte som, och som förekommer i originaltexten
”Li Ebîke”
”Lam” i ordet syftar inte på äganderätt, utan på tillåtelse. Alltså, uttrycket i haditen…
”Ägendomen tillhör fadern”
inte i den meningen,
”Det är tillåtet/halal att äta av det”
Detta betyder att ett barn är skyldigt att betala sin egen zakat (religiös skatt), och att arvet delas som om det vore barnets egendom vid dess död, är ett bevis på att egendomen inte tillhör fadern.
(se Muşkilu’l-âsar-şamile, II/455; Tuhfetu’l-Ahfezî, agy).
Om barnet dock ingår ett partnerskapsavtal med fadern, kan intäkterna avgöras i enlighet med detta avtal. Till exempel: ”Av mina intäkter tillfaller en viss summa oss gemensamt, och en viss summa tillhör mig personligen.” Såvida inget tydligt och entydigt avtal ingås, tillfaller barnets intäkter hos fadern fadern och räknas inte som barnets egna.
Däremot sade vår Profet (fred och välsignelser vare med honom):
”Frukta Gud och var rättvisa mot era barn!”
(se Muslim, Hibe, 13; Buhari, Hibe, 13)
han har uppmanat fäder att vara noga med att respektera sina barns rättigheter.
Även om det inte har diskuterats separat på grund av etik och god uppfostring, tänker föräldrar på sina barns svett och möda, tar hänsyn till deras insats och strävar efter att ge dem vad de förtjänar.
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
