Vår käre bror,
I början av 1930-talet, när äventyret med att utforska den mikroskopiska världens djup tog sin början, var forskarna intresserade av att förstå vad som utgjorde materien.
”grundstenarna”
De trodde att de hade upptäckt det. För all materia består av atomer, och alla atomer är…
proton, neutron och elektron
Det var känt att de bestod av … Nu;
’grundläggande partiklar’
Dessa entiteter, som kallades atomer, ansågs vara de odelbara, grundläggande beståndsdelarna av materien. Men med två viktiga framsteg inom modern fysik skulle tendensen att betrakta atomer som grundläggande beståndsdelar av materien börja försvinna.
Under 1930-talet
En av dessa framsteg manifesterade sig i det experimentella området, den andra i det intellektuella och teoretiska. Experimentella upptäckter och en extraordinär utveckling av instrument och tekniker i experimenten ledde till att helt nya partiklar upptäcktes. Enligt dessa spännande, långa och gradvis framkomna forskningar kunde de upptäckta partiklarna inte längre betraktas som ”grundläggande partiklar”, och de besäto inte ens egenskaperna för att vara det. Antalet kända partiklar ökade från 6 stycken 1935 till 18 stycken 1955. Idag är det dock;
Över 200
’
grundläggande partikel
Dess existens har bekräftats.
I det klassiska fysikfältet,
ett föremåls massa
den associerades med en odödlig och oändeligt liten essens. Enligt denna uppfattning bestod alla föremål av en slags ”grundmaterial”. Dock,
’Relativitetsteorin’,
Den hade radikalt förändrat och omstörtat våra föreställningar om materia. Teorin visade att massa inte var kopplad till ett begrepp som ”väsen” utan bara var en manifestation av energi. Å andra sidan var energi en kvantitet som var kopplad till aktivitet, process och rörelse. Det faktum att en partikels massa motsvarar en viss energi leder till slutsatsen att partikeln inte kan uppfattas som ett statiskt och stillastående objekt. Enligt detta bör en partikels massa förstås som en dynamisk entitet. Den energiprocessen manifesterar sig i form av ”massa”.
Den mest fascinerande konsekvensen av relativitetsteorin var utan tvekan förklaringen av hur materia kunde skapas ur ren energi. De grundläggande beståndsdelarna av materia hade ansetts vara antingen individerbara och oändligt små enheter eller sammansatta objekt som kunde reduceras till sina grundbeståndsdelar. Den mest grundläggande frågan var därmed om materia kunde delas upp i det oändliga, eller om den slutligen skulle nå en minsta, individerbar enhet. Men efter upptäckterna av den teoretiska fysikern Dirac (1902-1984) fick frågan om materiaens delbarhet ett helt nytt utseende. Ty om två partiklar kolliderar med höga hastigheter, sönderdelas de båda, men dessa ”rester” är inte mindre än de ursprungliga partiklarna. Alltså är kollisions”resterna” inte mindre än de ursprungliga partiklarna, utan har kinetisk energi.
(från kinetisk energi)
genom att utnyttja detta, bildas de igen i form av partiklar av samma slag. På detta sätt löstes frågan om delbarhet på ett helt oväntat sätt.
Ett sätt att sönderdela subatomära partiklar är att låta dem kollidera med varandra vid höga energier.
På detta sätt kan vi kontinuerligt dela upp materia. Vi kan dock aldrig få partiklar som är mindre än de ursprungliga. Genom att utnyttja energin som krävs för kollisionen kan nya partiklar skapas.
Under en kollision fördelas energin från de två kolliderande partiklarna på nytt mellan partiklarna, på ett sätt som skapar nya ämnen. Om det finns tillräckligt med kinetisk energi, uppstår ett större antal partiklar än före kollisionen. Vi kan därmed säga att subatomära partiklar är både delbara och indelbara samtidigt.
Metoden att krocka subatomära partiklar med mycket höga energier är en av de viktigaste som fysiker använder för att undersöka de grundläggande egenskaperna hos dessa partiklar. Därför kallas partikelfysiken i dag för ”högenergifysik”. Den kinetiska energi som krävs för att utföra krockningsexperimenter erhålls genom användning av mycket stora partikelacceleratorer. Dessa maskiner är enorma experimentrör, flera kilometer i diameter, där protoner accelereras till hastigheter nära ljusets hastighet och sedan krockar med en annan proton eller neutron. Det är mycket intressant att sådana enorma maskiner används för att undersöka föremål av oändligt liten storlek. Vi kan utan tvekan kalla dem för dagens ”supermikroskop”.
Vetenskapen gjorde stora framsteg under 1960-talet och åren därefter.
För i den perioden hade antalet upptäckta partiklar i subatomär skala, det vill säga ”mindre än atomer”, överstigit 100. I atomens banor fanns elektroner, och i kärnan fanns protoner och neutroner. Men vad fanns det inne i protonen? 1970 upptäcktes det i Schweiz…
CERN, en 27 km lång acceleratoranläggning
Upptäckten av kvarkar, elementarpartiklar som ingår i protoner och neutroner, markerade början av en ny era.
Elektriska laddningar hos kvarkarna förklarade laddningsvärdena hos protonen och neutronen, men frågan om vad ”kraften” var, förblev obesvarad. Vi kallade kraften som höll kvarkarna, som bildar protonerna i kärnan, samman för ”starka kärnkraften”. Hur denna kraft limmade kvarkarna samman? Under åren förblev detta ett mysterium.
Slutligen;
Man stötte på det märkliga faktum att kraften inte var en ’osynlig’ kraft, utan snarare en ’egenskap’ som bestod av otalrika små partiklar. Partiklarna som binder kvarkarna samman är ’gluoner’. Gluon betyder lim, det vill säga lim. Gluonerna limmade och förankrade kvarkarna så starkt att den starkaste kraft vi känner, kärnkraften, uppstod. Med andra ord, kärnan och grunden till den starka kärnkraften var partiklarna som kallas gluoner.
Man upptäckte också partiklar som ”bär” den elektromagnetiska kraften. De kallades ”fotoner”. Enligt detta var den elektromagnetiska kraften en ebb- och flodborgsverkan mellan två partiklar. Detta betyder att elektromagnetism är ett kvantiserat fält som förmedlar sin kraft genom osynliga (strålningströga) men mätbara partiklar med noll elektrisk laddning och spin 1. Fotonen var redan känd, men man visste inte att attraktionen mellan proton och elektron skedde via fotoner. Fotoner är dessutom de minsta energipaket som utgör ljus.
Det återstod att förklara den svaga kärnkraften, som kontrollerar radioaktivt sönderfall. Det borde finnas partiklar som förmedlar dessa krafter. Dessa partiklar kallades bosoner. Man upptäckte att det fanns tre typer av bosoner: positiv (W), negativ (W) och neutral (W).
Det visade sig att de tre grundläggande krafterna i universum faktiskt förmedlas av partiklar. Partiklarna som förmedlar den svagaste kraften i naturen, tyngdkraften som vi alla känner, har dock inte kunnat upptäckas. De har kallats gravitoner. Man räknar med att de kommer att upptäckas, men de fortsätter att gömma sig bakom en slöja av mysterium.
Subatomära partiklar
I rumslig mening framträder objekt som har massa, medan de i tidslig mening framträder som händelser och rörelser med energi motsvarande massan. Med andra ord, den materia du ser i rummet är inte statisk; den förändras ständigt genom aktivitet och rörelse i tiden. Detta är en överraskande situation som visar att partiklar inte bara rör sig, utan att de i sig själva är rörelse. Alltså, existensen av materia och rörelsen av materia är inte separata; båda är aspekter av samma grundläggande mekanism.
Partikelfysiken betraktar ”kraft” som en mekanism för energibyte mellan de berörda partiklarna, och anser att detta beror på utstrålning och absorption av mindre mellanstånds-partiklar. Om till exempel en laddad partikel utstrålar en foton, ändras dess rörelsetillstånd eftersom en del av dess energi omvandlas till fotonen. Om en annan laddad partikel absorberar denna foton, vinner den energi, och denna energiganhv ändrar dess rörelsetillstånd. Eftersom de ömsesidiga rörelseförändringarna mellan de två partiklarna manifesterar sig som ”kraft”, uppfattar vi den totala effekten av dessa fotonutbyten som ”kraft”. Med andra ord, det finns inga ”yttre krafter” mellan partiklarna, utan bara ömsesidiga interaktioner som sker via andra mellanstånds-partiklar.
Kvantmekanik lägger således till en ytterligare, ovanlig synvinkel på atoma interaktioner, och ger därmed en helt ny definition av ”kraft”. I själva verket fanns det ingen sådan sak som kraft i universumet. Kraft var bara ett fenomen, bestående av mikroskopiska partiklar, elementarpartiklar och strålar. Detta betyder att interaktionen och den ”medvetna” kommunikationen mellan partiklarna skapade det vi kallar ”kraft”. Liksom materia, saknade krafter en egen ”sanning”, ”existens”, för att uttrycka det tydligare. Upptäckten av detta faktum störde mest av allt den materialistiska och deterministiska synen. För det blev allt tydligare att materia och krafter, som skapade och upprätthöll detta fantastiska universum, grundade sig på en ”annan sanning” och pekade på en ”makt” som låg bakom.
Enligt Bediüzzaman, som med Korans synvinkel har lyft slöjorna för hemligheterna i världen,
”Kraftens existens var mer definitiv än universums existens, och allt synligt är i själva verket ett bevis och en indikation på den gudomliga kraften.”
. Ting och krafter är av Honom (hemeost) men inte Honom. Denna sanning,
’Allt skapat, var och en, och alla tillsammans, är den kroppsliga manifestationen av den gudomliga kraften.’
Uttrycket sammanfattar detta. Även om vi ger den kraft som styr händelserna ”vetenskapliga namn” som ”dynamisk process, energimall eller verkningsmekanism”, har det blivit allt tydligare i spegeln av den framväxande vetenskapen att verkningsmekanismen, som inte kan förklaras med någon orsak och reduceras till en enda sanning, inte är annat än en manifestation av ”Gudomlig Kraft”.
’Varelsernas övergång från den osynliga världen till den synliga världen, och från kunskap till kraft, är en svängning, en rörelse.’
(se Ord, s. 548)
Uttrycken är i själva verket en mer realistisk förklaring av den punkt som kvantfysiken har nått. Ja, existensens aktivitet och framträdande sker först från kunskapens sfär till kraftens sfär.
’våg-vibration och rörelse’
manifesteras i form av. Sedan
’med den mäktiga pennan skrivs ödet, ödet är bestämt’
’ och på så sätt förtjocknar det till en materiell form i existensens sfär.
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
