Varför förbannar vi judarna? Med tanke på de aktuella krig i Libanon och Palestina, hur kan man påstå att de är våra fiender, att den judiska folket arbetar mot muslimer och att Koranen uttalar att judarna är våra fiender? De är våra fiender (för att…) Kan ni förklara detta utförligt?
Vår käre bror,
”Du skall se att de mest häftiga fiender till de troende bland människorna är judarna och de som dyrkar andra gudar. Och du skall se att de som är närmast de troende i kärlek bland dem är…”
’Vi är inte kristna’
du skall se att det finns de som säger så. Ty bland dem finns det (medlidsamma) munkar och präster, och de skryter inte.”
(Al-Maida, 5/82)
Förklaring av versen:
De religiösa grupper som profeten Muhammed kom i kontakt med kan delas in i två grupper beroende på deras inställning till de som trodde på honom; det anges att judarna och polyteistiska folken hade en negativ syn på muslimer, medan kristna hade den mest positiva synen. Detta syftar inte till att klassificera specifika religiösa grupper på ett bestämt sätt och därmed förklara dem för vänner eller fiender.
Det är historiskt bekräftat att denna observation i versen stämmer helt med verkligheten vid den tiden: Judarna i Medina använde sig av alla möjliga intriger för att utrota muslimerna, och de provade alla sätt för att uppnå detta, inklusive att reta de hedniska folken i Mekka och undersöka möjligheter till samarbete med dem.
Trots att de polyteistiska folken i Mekka öppet förklarade krig mot muslimerna och visade sin fiendskap på ett mycket intensivt sätt, och att de i religiös mening var mer avlägsna från muslimerna än judarna, nämns judarna sannolikt i versen före de polyteistiska folken på grund av att de använde sina egna resurser och försökte mobilisera andra potentiella fiender.
Det bör dock beaktas att judarna inte tvekade att döda profeterna som sändes för att varna och upplysa dem, och att Koranen på sina ställen hänvisar till detta. Å andra sidan överensstämmer den goda behandlingen som Negash, kung av Abessinien, gav muslimerna som var tvungna att flytta till hans land, samt de mest positiva reaktionerna på de budbärare som profeten Muhammad (fred och välsignelser över honom) skickade till härskarna i olika länder och på hans brev som uppmanade till islam, som kom från kristna, helt med beskrivningen i versen.
(se Levent Öztürk, ”Etiopien/Historia”, Dİ A, XI, 492-493.)
Det kan hävdas att denna inställning under den perioden bör förklaras med att kristna höll sig borta från muslimer, medan judar och hedningar var nära, ja, blandade sig med dem, och att fiendskap och kärlek, då som nu, var resultatet av striden om makt och dominans i religionens eller världens namn, och att religionen inte hade någon inverkan på detta ämne. Man kan till och med ge exempel som stöder denna uppfattning, baserade på relationerna mellan muslimer och judar, hedningar och kristna i historien och i dag. Även om denna synpunkt i allmänhet är korrekt, är den inte tillräcklig och korrekt för att belysa syftet med Koranen. Koranen belyser här en högre, mer omfattande motivering som går utöver förklaringen av konfliktfenomenet, nämligen:
Den verkliga orsaken till hat och kärlek,
Det är ett sinnestillstånd som uppstår som ett resultat av parternas religiösa och icke-religiösa traditioner samt deras moraliska och sociala uppfostring. I denna vers belyses orsaken till kristen troendes kärlek, medan orsaken till judarnas fiendskap inte nämns. Detta beror på att deras sinnestillstånd har förklarats i många suror. Bland de gemensamma drag som leder judar och polyteister till att bete sig fiendtligt mot muslimer kan nämnas självkritiklöshet, okunnighet om sina gränser, rasism, materialism och en svag känsla av kärlek och medkänsla.
De icke-islamska araber
De var mer känsliga, generösa, omtänksamma och frihetsälskande jämfört med judarna.
Det faktum att judarna nämns först i versen beror, förutom på ovanstående skäl, troligen på deras vanor att döda profeter och att oskyldigt äta andras ägodomar.
Naturligtvis finns det goda och onda människor i alla samhällen. De punkter som anges här rör sig om de sociala karaktärerna hos de religiösa grupperna. Å andra sidan kan man tänka sig att judarna, på grund av deras tro på en enda Gud, är närmare muslimerna än kristna. Men tron på treenigheten, som infördes i kristendomen senare och inte har förståtts eller rimligt förklarats av dess anhängare, har inte haft någon signifikant negativ inverkan på deras beteende och syn på muslimer. Den verkliga faktorn som förenar eller skiljer människor är moraliskt beteende och goda seder. De felaktiga och avvikande tankarna hos kristna angående tron på Gud har redan kritiserats i Koranen på olika sätt. Det handlar inte om trosuppfattningar här, utan om beteende.
(Rashid Riza, Vn, 5-11.)
Orsakerna till att dessa två grupper är fiender till muslimer kan förstås utifrån förklaringen i versen om kristna. Versen säger om dem…
”Och de som är närmast de troende i kärlek bland dem är…”
’Vi är kristna’
du skall se att det finns de som säger: ”Vi är kristna.” Ty bland dem finns det munkar och präster som inte är stolta.
Det anges här att det först och främst görs en observation som var allmänt känd och baserad på erfarenhet bland araber vid den tiden. Kristna munkar och präster var nämligen kända bland araber som förebilder för ödmjukhet, tolerans och andra moraliska dygder, och deras tempel var kända för sin speciella insats för tron. Det finns faktiskt lysande ord i den arabiska poesi av den perioden som betonar detta. Det är naturligt att en samhälle som har sådana människor i sitt kretsar och ger dem en respekterad position, kommer att rätta sig moraliskt och därmed bete sig närmare muslimerna.
(Ibn Âshûr, VII/7-9.)
Den abstrakta formulering som definierar deras grundläggande egenskap är:
Denna formulering återfinns i slutet av versen och utgör en ytterligare uttryck för den grundläggande principen i alla gudslöserier: ”Att människan är medveten om sin egen litenhet och svaghet inför den allsmäktiga Gud, och därmed å ena sidan absolut lydig gentemot Honom, och å andra sidan behandlar Hans skapelser med medkänsla”. Versen tycks därmed peka på att kristendomen, med sin lära om ödmjukhet och tolerans även gentemot dem som oss skadar, är mer benägen till denna uppfattning än andra religioner.
”Och de är inte stoltse.”
satsen som översätts som:
”De är förnuftiga, det vill säga de är inte fördomsfulla och lyssnar på motparten.”
har det också tolkats som.
(Taberî, VII/1.)
I versen nämns det dessutom positivt att det i ett samhälle ska finnas vetenskapsmän och personer som heligt ägnar sig åt Gud, som ständigt studerar Guds bud och förbud och som vägleder människorna i enlighet med dessa. Därför,
-Även om prästlivet inte är godkänt inom islam-
Det framgår att samhällen som stödjer forskning om och utövandet av religion har en högre chans att upptäcka sanningen, eftersom de inte har stängt sina sinnen och hjärtan för sanningens budskap.
(Se Taubah 9/31, 34; Hadid 57/27 för att läsa om Korans syn på skapandet av en prästkasta.)
(se Diyanet Tefsiri, Kur’an Yolu, Diyanet İşleri Başkanlığı Yayınları: II/259-262.)
Klicka här för mer information:
–
Varför är judar så fiendligt inställda mot muslimer? I Toran står det: ”När ni intar en stad, döda allt som andas, man, kvinna, barn och äldre.” Hur kan det vara så?
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
