Vår käre bror,
Ümmü Eymen
Hon var förtjänt av respekt och uppskattning, känd som Profetens (s.a.v.) barnskötare… en hängiven mor som fick lovord och som fick besked om paradiset redan i sitt liv… och som var slavin hos Profetens (s.a.v.) far, Abdullah…
Han är från Abessinien. Hans riktiga namn är … Han är känd för sin pseudonym.
Hon gifte sig först med Ubayd ibn Zayd, som tillhörde Banu Hazr. De fick en son som hette Ayman. Hon fick smeknamnet ”Umm Ayman” efter sin äldste son.
Hon tjänade som tjänarinna åt profetens far Abdullah i profetens hushåll i många år. Även efter hans död stannade hon i samma hus. Hon blev därefter assistent åt både profetens mor Amina och profeten Muhammed.
Hon hade ett tjänstvilligt, medkänslovsfullt och kärleksfullt hjärta. När Profeten (fred och välsignelser över honom) var fem eller sex år gammal, reste hans mor, Amina (r.a.), tillsammans med Umm Ayman till Medina. De ville besöka sin mans, Abdullahs, grav och sina släktingar. De stannade i Medina i ungefär en månad.
Umme Eymen var en skicklig och klok kvinna. Hon hade vunnit alla hjärtan med sin omsorgsfulla tjänst. Hon älskade och skyddade Muhammed, den ljusets profet, och tog aldrig sina ögon från honom. Hon försökte skydda honom från främmande blickar och de onda avsikterna hos andra. En dag hände henne följande: Hon berättar själv:
Umme Ayman tog hand om sin son som en mor skulle ta hand om sitt barn. Hon var rädd att han skulle bli skadad och försökte inte lämna sin ”älskade sons” sida. Till slut bestämde de sig för att återvända till Mekka.
Den tre personer starka karavanen lämnade Medina och begav sig mot Mekka. De fortsatte sin resa glatt och kom till byn Abwa. Där ville Hz. Amina (r.anhâ), som blivit sjuk på resan, vila en stund. Men hennes sjukdom förvärrades. Umme Eymen tjänade Hz. Amina, medan hon samtidigt inte släppte sin ögonblickliga son Nur Muhammed ur sikte. Den blivande profeten, Världens Ljus, Can Ahmed, som satt vid sin mors sida, grät över sin älskade mors lidande. Han började ana att han skulle skiljas från sin mor. Hans älskade mor, Hz. Amina (r.anhâ), tittade på sitt barns ansikte och glömde sin egen smärta i tankarna på honom. Hon kände också att hon skulle skiljas från Nur Muhammed. Hennes sjukdom förvärrades ständigt. Då kom hon ihåg en dröm hon haft. Hon tittade på sitt älskade barns ljusa ansikte och talade till honom:
med dessa ord avslutade hon sina sista ord. Sedan anförtrodde hon sin älskade son, först till Gud och sedan till sin amma Ummü Eymen. H. Amina (r.anhâ), som levde ett så kort liv, gav snart sin själ till den Högsta Herren.
Vår älskade Profet (fred och välsignelser över honom) föddes som faderlös och blev ensamstående när han var sex år gammal, efter att ha förlorat sin mor. Den Högste Gud hade valt honom. Han ville inte att han skulle lita på eller stödja sig på någon. Han ville fostra honom med livets olika svårigheter för att föra honom till toppen av moralen. Han ville inte att han skulle lita på eller stödja sig på någon utom sig själv för att han skulle bli den mest fullkomliga, den vackraste människan för mänskligheten fram till domedagen.
(Artikel, 68/4)
han ville göra honom värdig hans hederstitel.
Umme Eymen var medveten om den tunga börda hon hade på sina axlar. Därefter tjänade hon detta ljus av existens med en sådan omsorg att hon försökte dölja sin mors frånvaro. Hon strävade efter att visa den största möjliga självuppoffring. Hon såg på detta ljus av existens som sitt eget barn. Hon tog honom i sin famn och tröstade honom med dessa ord:
Efter att Amina (r.anhâ) begravts i Ebvâ-byn, fick Umm Eymen i uppgift att föra Nur Muhammed till Mekka. De anlände till Mekka efter en sorglig och mödosam resa på två kameler. Med tårarna i ögonen anförtrodde Umm Eymen Can Ahmed åt hans farfar Abdülmuttalib.
Umme Eymen tjänade Can Ahmed med hjärtans glöd tills han gifte sig. Hon tog honom till sitt hjärta med en möters omsorg. Även efter att han gifte sig, glömde inte vår Herre, den som belyser båda världar, sin hängivna amma. Han visade henne all respekt, besökte henne regelbundet och sprang till hennes hjälp. Han visade henne den kärlek och respekt som en son bör visa sin mor. När han blev utnämnd till profet, var Umme Eymen bland de förstagångs troende. Hon lämnade honom inte ensam i hans kall till Islam.
Umm Eymen (r.anhâ) deltog i de svårigheter och lidanden som de tidigaste muslimerna upplevde. Hon gav dock aldrig avkall på sin tro. Hon emigrerade till Habesistan och sedan till Medina. Hon lämnade den älskade Profeten inte ensam. Hon levde ett lyckligt liv med sin man, Ubayd ibn Zayd. Hon blev änka när hennes man stupade i slaget vid Hunayn.
Världens och den andra världens sol, vår Herre, ville inte lämna sin hängivna amma Ummü Eymen (r.anhâ) ensam, hon som stod emot alla slags svårigheter, lidanden och smärtor. En dag, medan han satt med sina följeslagare, sade han:
Ummü Eymen (r.anhâ) kunde inte hålla tillbaka tårarna av glädje när hon hörde den glädjefyllda nyheten. Vilken stor lycka att få komma till paradiset!
Den första som uppfyllde profetens (s.a.v.) önskan var hans adoptivson Zayd. Zayd ibn Haritha (r.a.) var ung, och hans äktenskap med den äldre Umm Ayman (r.anhâ) var enbart avsett att vinna profetens (s.a.v.) godkännande.
Profeten gifte sin hängivna amma med den unge Sahaban Zayd. Ur detta äktenskap föddes Usamah ibn Zayd (ra), den unge befälhavaren i Islam.
Ummu Eymen (r.anhâ) var en lycklig kvinna, full av förtroende och tillit till Gud. Även i de svåraste situationer tappade hon inte hoppet om Guds hjälp. Hon trodde att Hans hjälp säkert skulle nå henne. Under sin vandring till Medina hade hon övernattat nära Revhâ. Hon var törstig och hade inget vatten kvar. Men hennes tro på att Gud såg henne var obegränsad. Hon fick ibland se belöningen för sin tillit och förtroende. Och nu hade Guds hjälp kommit. Hon såg en hink som hängde ner från himlen på ett vitt rep. Hon sprang dit och såg att den var fylld med kristallklart, iskallt vatten. Hon drack tillräckligt och släckte sin törst. Efter att ha berättat om detta händelse, sade hon: …
Han var en modig, djärv och hjältemodig troens martyr. Han offrade sitt liv för Gud och Profeten. På Uhuds dag var han mycket ledsen över dem som flydde bort från Profeten, Solen av de Två Världar, och han klagade över dem:
Hon deltog i behandlingen av de sårade tillsammans med andra kvinnor på Uhud-dagen. Hon delade ut vatten till de som kämpade. Hon lämnade inte Profetens (s.a.v.) sida.
Han glädjade sig med honom och sorgade med honom. En dag tog Profeten (fred och välsignelser vare med honom) ett sjukt barn i famnen. Barnet var svårt sjukt och jämrade sig ständigt av smärta. Profeten, som är en profet av barmhärtighet, kunde inte stå ut barnets lidande och började gråta. Umm Ayman såg Profeten gråta och började också gråta. Profeten, som är en profet av medkänsla, sade till henne: Hon svarade: Hon visade därmed sin kärlek till Profeten.
Umme Eymen (r.anhâ) hade en speciell plats hos vår älskade Profet. Ibland skämtade han med henne på ett vänligt sätt. Men även när han skämtade, uttryckte han sanningen. Han glädjade henne utan att såra henne. En dag kom Umme Eymen (r.anhâ) till Profeten, Solen av de Två Världar, och bad: Profeten, Äremin av Universumet (s.a.v.), svarade henne: Umme Eymen (r.anhâ), som inte förstod skämtet, sa: Profeten svarade igen:
Han trodde att Profeten (fred och välsignelser vare med honom) skämtade med honom. Men vår Herre talade sanning. Var inte varje kamel en kalv, eftersom den föddes av en kamel?
Ummü Eymen (r.anhâ) var också mycket ivrig i att lära sig och lära ut islam. När det sägs att hon inte kunde kontrollera sina tårar den dag som Profeten (s.a.v.) lämnade detta jordiska liv, svarade hon: Även i sin sorg var hennes islamska ihärdighet synlig.
Abu Bakr och Umar (r.a.) besökte henne ofta. De visade henne den respekt hon förtjänade och tjänade henne genom att tillgodose hennes behov. Hon var en tårögd kvinna, och när hon såg dem, blev hon rörd, minns den älskade profeten och grät över att inspirationen hade upphört. När hon hörde att Umar (r.a.) hade blivit sårad under bönen, kunde hon inte heller då hålla tillbaka tårarna. När de runt omkring henne frågade: ”Varför gråter du så mycket?”, svarade hon:
Allt hon tänkte, gjorde och sa var ett resultat av hennes islamska flit och omsorg. Ummü Eymen (r.anhâ), som hade blivit ganska gammal, dog i de tidiga åren av kalifatet av Osman (r.a.). Vi ber Gud att vi ska kunna ha en lika ömtålig och religiöst flitig själ som hon, och att vi ska kunna nå hennes beskydd. Amin.
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
