– Kan du förklara de viktiga punkterna gällande underkastelse?
Vår käre bror,
Religion är en prövning för både män och kvinnor. Även om denna prövning kan vara svår för människans ego och dess visdom inte är uppenbar, så måste de som vill vara muslimer underkasta sig Allahs vilja.
Islam,
Ödmjukhet kräver förtroende/tillit till Gud. Tillit leder till lycka i detta liv och i det kommande. Som Bediüzzaman sade:
”Tro föder monoteism, monoteism föder överlämnande, överlämnande föder förtroende, och förtroende föder lycka i detta och det kommande livet.”
(Ord, Det tjugotrejde ordet, Den tredje punkten).
Detta betyder att den som tror på Gud måste underkasta sig Honom. Ty att tro på Gud betyder att tro på Hans namn och attributer och att tro att alla dessa namn och attributer är vackra. I början av Koransurorna presenterar Han sig själv…
Rahman
och
Rahim
att ha en god uppfattning om Gud, som presenterar sig som sådan, att tänka att allt Han gör är bra,
”Låt oss se vad Gud gör, vad han än gör, gör han det vackert.”
Man måste ta den tanken till hjärtat.
Precis som det är troligt att något som verkar bra i början kan visa sig vara dåligt i slutändan, så finns det alltid en möjlighet att något som verkar dåligt i början kan bli bra i slutändan. Detta är tydligt uttryckt i Koranen:
”Och kriget har föreskrivits för er, fast ni hatar det. Det kan vara, att det som ni hatar är gott för er, och det kan vara, att det som ni älskar och önskar är ont för er. Gud vet det, som är bäst för er, men ni vet det inte.”
(2:216).
Om Gud, som vi tror på, är vis, så gör Han inga meningslösa handlingar; om Han är rättvis, så begår Han ingen orätt; om Han är barmhärtig, så är Han ytterst medkännande mot sina tjänare, så de svårigheter som drabbar oss är varningar i form av barmhärtiga slag.
Tro på enhetligheten av Gud, överlämnande till den enhetliga Gud, överlämnande till förtroende, förtroende kräver lycka i detta och det kommande livet.
Om vi förklarar dessa begrepp lite närmare, så är tro och underkastelse komplementära begrepp. En troende som inte är underkastad kan inte vara en fullständig troende, och en person utan tro kan inte heller vara underkastad. Den som tror kallas troende, och den som underkastar sig kallas muslim.
Syftet och meningen med att människan skickades till denna värld är att känna och tro på skaparen av universumet och att dyrka honom. Ty den Högste Gud,
”Endast djinnarna och människorna”
(Att de känner mig)
Jag skapade dem för att de skulle tjäna mig.”
(Zariyat, 51/56)
Detta betyder att syftet med människans skapelse är att känna Gud, tro på Honom och med stark tro bekräfta Hans existens och enhet.
”Den som känner och lyder Gud är lycksalig, även om han sitter i fängelse. Den som glömmer Gud är i fängelse, även om han befinner sig i palats.”
(Bediüzzaman Said Nursi, Şualar, s. 208)
För att uppnå verklig frälsning i detta liv och i det kommande, krävs ett starkt tro. Ty tron gör människan till människa, gör henne till sultan i denna värld. Lycka i detta liv och i det kommande finns endast i Islam och i tron. Om ni önskar smaken och nöjet av livet, så lev era liv med tro, pryd era liv genom att uppfylla era plikter och skydda er genom att avstå från synder. (se Sözler, s.146) Profeten (s.a.v.) har sagt i en hadis:
”Uppskatta livet innan döden, ungdomen innan ålderdomen och fritiden innan du är överbelastad med arbete.”
(Fethu’l-barî, 14/9)
Detta visar att livet inte är en meningslös existens, och döden inte en förintelse som slutar i ingenting. Livet är snarare en tävlingsplats för goda gärningar, en provningsplats; döden är en vändpunkt som ger oss belöningen för våra handlingar i detta liv och som leder oss till det eviga.
Fred är i tron.
Detta jordiska liv är förevigt; det eviga livet är i härskogen. Om detta jordiska liv leds i överensstämmelse med Guds bud, kommer det att fungera som en stor förebild för både detta och det kommande livet. Därför bör människan leva sitt liv i överensstämmelse med vår religion, i renhet och heder, och därmed vinna det eviga livet. De som lever detta jordiska liv, som är så kort jämfört med härskogen, i olovliga handlingar, äter och dricker och lever ett liv av nöje, kommer att lida mycket i detta liv, och kommer givetvis att bli straffade i graven och i härskogen. Den Högste Gud;
”Den som vänder sig bort från Min påminnelse och inte lyssnar till Min bok och är likgiltig för att Minnsa Mig, han skall ha ett trångt liv, och Vi skall väcka honom upp blinde på Domedagen och föra honom fram till oss.”
(Taha, 20/124)
befaller.
Äkta lycka och fred hittas endast i tron och i troens sanningar. De som lever sina liv i överensstämmelse med Guds bud blir till gagn för sina familjer och för samhället i stort.
Människan finner sin enda räddning i detta liv och i det kommande livet genom tron. Om en människa tjänar Gud på rätt sätt, utför sina bönrader med uppriktighet och gör en seriös insats på denna väg, kan hon hoppas på Guds barmhärtighet. Gud lovar nämligen att förlåta synderna hos sina goda tjänare, att ersätta deras onda gärningar med goda och att göra dem till arvingar i sin paradis, full av välsignelser:
”Du skall aldrig se en folkgrupp som tror på Gud och den yttersta dagen, som älskar och vänskapligt förhåller sig till dem som ställer sig upp mot Gud och Hans budbördare, oavsett om dessa personer är deras fäder, söner, bröder eller släktingar. Gud har ju präglat tron i deras hjärtan och stött dem med sin Ande. Han skall placera dem i paradis, varav floder rinner, för att de skall bo där för evigt. Gud är nöjd med dem, och de är nöjda med Gud. De är de som är på Guds sida. Och veten att de som skall bli saliga, är de som är på Guds sida.”
(Kampen, 58/22)
För en person som väljer det motsatta är det att leva i komfort och lugn nästan en dröm. Denna värld belastar en person utan tro med svårigheter som han inte kan bära. Det är omöjligt för en människa att övervinna svårigheter och komma ur dem utan att bli andligt drabbad, om han inte har förtroende och inte litar på Gud.
För den troende är situationen precis motsatt. Troen ger den troende inre fred och lugn. Gud leder dessa tjänare till den rätta vägen som leder till honom och belönar dem rikligt för de goda gärningar de utför. Framför allt räddar han dem från att bli ett förlorat folk och leder dem till lycka. Detta är utan tvivel ett av de tydligaste tecknen på Guds barmhärtighet och kärlek till de troende.
”Tro är både ljus och kraft. Ja, den som har den sanna tron kan utmana universum och, beroende på troens styrka, befria sig från händelsernas tyngd.”
(Bediüzzaman, Sözler, s. 314)
Tro kräver monoteism.
Tawhid,
Detta innebär att man erkänner Guds existens och enhet.
”Det finns ingen gud utom Gud”
Detta uttrycks med den heliga formuleringen av den muslimska trosbekännelsen (kalima). Med dessa ord bekänner sig människan till att Gud är ett, att Han inte har lik eller jämlike, och att det inte finns någon annan gud som förtjänar att bli tillbeden.
”Muhammad är Guds budbärare”
Att vittna om hans profetkap (shahadah) innebär att erkänna att Muhammed (s.a.v.) är en profet som har skickats av Gud. Gud har skyddat sin budbärare från att begå misstag och vilseledas i den budskap han är ansvarig för att förmedla. Han betraktar lydnad mot honom som lydnad mot sig själv:
”Den som lyder budbäraren, lyder Gud.”
(An-Nisa, 4/80)
Den som lyder Ham, den kommer in i Paradiset, och den som är olydig mot Ham, den kommer in i Helvete. Gud, den Högste, varnar oss för att bryta mot Hans bud och förbjöd oss detta på följande sätt:
”Vid din Herre, de kommer aldrig att bli troende, förrän de gör dig till domare i det de tvistar om, och sedan accepterar de ditt beslutet helt och hållet utan att känna någon besvär.”
(An-Nisa, 4/65)
I denna vers väcker Gud vår uppmärksamhet till tre punkter:
1.
Att i alla ärenden söka lösning genom profeten Muhammeds dom.
(Att i dagens läge ta profeten Muhammed som domare i de olika åsikterna bland de lärde.)
2.
Att inte känna någon oro eller obehag över den dom han har meddelat.
3.
Att underkasta sig honom i fullständig underkastelse.
”Den som gör uppror mot Gud och Hans budbördare och överskrider gränserna, den skall Gud föra in i en eld, där han skall förbli för evigt, och han skall ha en förödmjukande straff.”
(Nisa, 4/14)
En person som erkänner existensen och enheten av Gud och bekräftar att allt som profeten Muhammed (fred och välsignelser vare med honom) har meddelat från Gud är sant, anses vara en troende.
Enhetstro kräver också underkastelse.
Den som tror på Gud och Hans budbärare bör lyda Guds och budbärarens befallningar och föreskrifter med underkastelse och lydnad. I vers 59 i sura An-Nisa framhävs detta som följer:
”O ni som tror! Lyden Gud, och lyden Profeten och de som har auktoritet bland er. Och om ni tvistar om något, så hänsvänd det till Gud och Profeten, om ni tror på Gud och den yttersta dagen. Och det är bäst och mest rättvist för er.”
Den som tror på Gud och Hans budbärare bör underkasta sig Guds och budbärarens befallningar. Koranen uttalar detta på ett tydligt sätt och meddelar att de troende inte har någon annan valmöjlighet än absolut underkastelse:
”När Gud och Hans budbördare har fattat ett beslut i en angelägenhet, har inte den troende mannen och kvinnan någon annan valmöjlighet än att underkasta sig det.”
(Al-Ahzab, 33/36)
Underkastelse kräver förtroende.
Leverans
Tawakkul (förtröstan) kräver att man utser Gud som sin företrädare. Den troende personen bör inse sin egen svaghet och (andliga) fattigdom och
”Hasbunallahu wa ni’ma al-wakil” (Allah räcker oss. Han är den bäste ombudsmannen.)
han har inget annat val än att säga det. Att betro sig till Gud, att lita på Honom, är en nödvändig förutsättning för att uppnå lycka i detta liv och i det kommande. För den troende som tror på Gud och Hans budbärare, som är lydig och underkastad Hans föreskrifter, är att lita på Gud den säkraste tillflykt.
Tillit,
Det är att lita på Gud. Att lita på Gud betyder att tro att det som Gud har bestämt, oundvikligen kommer att ske.
Tawakkul (förtröstan) innebär att man lämnar de saker som överstiger ens förmåga över till Gud, efter att man har vidtagit nödvändiga åtgärder.
Tawakkul är att lita på Gud, den bäste och mest lämpliga beskyddaren. Tawakkul är att vänta på hjälp enbart från Gud. Tawakkul är att följa profetens (fred och välsignelser över honom) sunna i att uppfylla de förpliktelser som man har.
Vi bör här även poängtera att tillit (tawakkul) inte innebär att man helt förkastar orsaker. Tvärtom innebär det att man betraktar orsaker som en sköld för Guds hand, respekterar dem och betraktar strävan efter orsaker som en slags praktisk bön, och att man bara ber Gud om resultatet, erkänner att resultatet kommer från Gud och är tacksam mot Honom.
Människan kan endast befrias från trycket och svårigheterna av de olyckor och katastrofer som drabbar henne genom att överge sig till Gud och lita på Hans beskydd. Den som, efter att ha gjort allt som ligger i sin makt genom att använda de tillgängliga medlen, litar på Gud, kommer att uppnå lycka och lycka i detta liv och i det kommande.
(se Prof. Dr. Mehmet Soysaldı, Gülistan Dergisi, nummer 75, mars 2007)
Slutsats:
Den första steget mot lycka i båda liv är tro…
Den troende;
”En by kan inte vara utan en byhövding. En nål kan inte vara utan en mästare, den kan inte vara ämlös. En bokstav kan inte vara utan en skrivare. Då kan inte heller detta land, som är i ett högst ordnat tillstånd, vara utan en härskare.”
säger han. Och fortsätter,
”Gud existerar. Jorden, himlen och allt däri tillhör honom. Och jag tillhör honom.”
Med dessa uttryck har nu en bindning bildats mellan människan och Gud.
Tawhid;
Det är att, efter en stark tro, se igenom skynket av orsaker och möta Guds namn och attributer. Det vill säga, att se Gud i allt materiellt och andligt som vi möter i våra liv, och att inte fastna vid orsaker utan att beundra Gud i allt. Att se spåren och väsentligheten av barmhärtighet i allt är att lovsjunga Honom för evigt.
Den tredje nivån av evig lycka;
Underkastelse. Att överlämna sig till Gud, att böja sig för honom.
Underkastelse;
Det är att godta ödet, som är manifestationen av ödet. Och det är att med hjärtans godkännande acceptera det som Gud har bestämt för oss i ödet – även om det är en prövning eller en katastrof.
Tevekkül;
Det sista steget på vägen till det lugna paradiset. Det vill säga att anförtro sin sak till Gud. Att söka skydd hos Honom är tillit. Att göra vad som krävs, att efter att ha vidtagit nödvändiga åtgärder lämna tyngden av dem i Hans mäktiga händer.
En troende och muslims person upplever ingen besvikelse när han förlorar något dyrt för honom av en eller annan anledning. För den troende vet:
Om han/hon finns, finns allt!
Om han eller hon har lämnat över kontrollen till Gud, är världsliga bördor inte längre en börda.
Och om han har förtroende, är han säkert med oss.
Den som är hos Gud, himmelens och jordens Gud, befinner sig i ett evigt, lugnt och vackert paradis bortom den här världen.
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
