Vår käre bror,
Svaret på den här frågan är;
”Att betrakta allt i universum som ett verk av Gud, att vara medveten om att vi alltid och i alla situationer befinner oss i Guds närvaro, och att ständigt komma ihåg att döden oundvikligen kommer till oss alla.”
kan man sammanfatta det.
Låt oss föreställa oss att vi, två vänner, plötsligt har transporterats hit från en annan värld. Omgivningen är ödeblekt, ingen annan är i närheten… Vi står där, förbluffade och osäkra på vad vi ska göra, när plötsligt jorden spricker öppen framför oss och ett träd växer upp. Det växer snabbt. Låt oss vila en stund i dess skugga.
Sedan börjar frukterna att försvinna från grenarna. Låt oss plocka dem och äta dem. Strax därefter kommer ett djur och närmar sig oss… Låt oss mjölka det och dricka mjölken. Låt oss vilja utforska omgivningen. Från fjernan kommer ett annat djur galopperande. Och det stannar precis framför oss. Låt oss hoppa upp på det och utforska omgivningen en stund…
Kan vi utföra allt detta utan att bli förvånade och utan att känna någon känsla, som om det vore helt naturligt?
Som poeten uttryckte det:
”Vem är jag och vad är det här för nåt?”
Säger vi inte så? Slår inte hjärtat av glädje? Är det inte vår främsta uppgift att fråga och lära oss åt vem och hur vi ska tacka för all denna gästfrihet?
Låt oss nu ändra scenen. Låt oss inte vara ensamma. Låt oss omges av tusentals, hundratusentals. Och låt äntligen dagens världspopulation dyka upp. Låt antalet växter och djur som tjänar oss öka och öka. Och låt oss till slut se dagens arter av växter och djur framför oss.
Låt oss sedan ställa oss frågan:
”Vad har ändrats?”
Varför kan vi inte längre väcka den glädje, det förundrande och den tacksamhet som vi kände när vi var ensamma? Borde inte vår förundran snarare ha ökat? Eller är det dessa folkmassor, dessa höga byggnader, detta brus, dessa baktal och dessa kampen om tillvaron som skymmer vår tanke?
REFLEKTION:
Att tänka över en viss fråga, att belasta sinnet, att tänka djupgående och att bli medveten om saken.
Verbet ”tahakkuk” har tre bokstäver.
”Fekere”
är härledd från verbet. Fekere är stamverbet och det som är härlett från det.
tänka, fundera, överväga
och
iftekere
De har samma betydelse. Motparten till eftertanke är brist på idéer och tanklöshet.
Reflektion,
Det är en egenskap som är unik för människan. Människan skiljer sig från och överträffar andra varelser genom eftertanke. Eftertanke kan bara ske om saker som är föreställbara i hjärtat. Därför är eftertanke om de varelser som Gud skapat möjlig.
Men det är omöjligt att reflektera över Guds väsen.
Ty Gud kan på inget sätt beskrivas som en gestalt och kan inte föreställas som en form (el-İsfahânî, el-Müfredât, Istanbul 1986, 578).
En av de verser som har haft störst inverkan på profeten Muhammed (sas) handlar om eftertanke.
Två personer besökte Aïcha (ra). Den ena av dem var,
”Kan du berätta för oss om något som har imponerat dig med profeten Muhammed (sas)?”
Då sade Aïsha (r.a.):”En natt steg Profeten (s.a.v.) upp, utförde sina ablutioner och bad. Han grät mycket under bönen. Tårarna som rann ner från hans ögon doppade hans skägg och fäste sig vid marken under hans böner. Bilal (r.a.), som kom för att läsa morgonbönen, sade:”
”O, Guds budbärare (fred och välsignelser över honom)! Vad är det som gör att du gråter, trots att alla dina synder, både i det förflutna och i framtiden, har blivit förlåtna?”
när han/hon sa:
”I natt har Gud ett vers nedstämt. Denna vers gör att jag gråter.”
sa han och läste versen:
”I skapandet av himmelsrymmen och jorden, i växlingen mellan dag och natt, finns verkligen tecken för de som begriper.”
(Al-Imran, 3/190).
Därefter sa Profeten (fred och välsignelser vare med honom):
”Välsignelser över dem som läser denna vers och reflekterar över den, och synd över dem som inte gör det.”
sa han.
I nästa vers, som förklarar situationen för de förnuftiga som bjuds in till eftertanke, sägs det:
”De minns Gud stående, sittande och liggande på sina sidor, och de tänker över skapelsen av himmelsrummet och jorden. (De säger): ’Vår Herre, Du har inte skapat detta i tomhet. Du är förhärligad, rädda oss från straffet av elden!..”
(Al-Imran, 3/191).
Enligt en överlevering av Ibn Abbas (ra) ville vissa människor fundera över Guds väsen. Då gav profeten Muhammed (sas) följande förklaring i ärendet:
”Fundera över det som Gud har skapat. Fundera inte över Guds väsen. Ni är inte kapabla att förstå Guds väsen.”
(se Kenzu’l-Ummal, h. nr: 5705, 5706)
Lokman (as) brukade sitta ensam på en avlägsen plats och fundera. Han brukade fråga sig själv:
”Varför sitter du ensam? Skulle det inte vara bättre om du satte dig med folk och pratade med dem?”
Då frågade de. Lokman (as) gav följande svar:
”Att vara ensam under en längre tid är mer lämpligt för eftertanke. Och att ägna sig åt eftertanke under en längre tid leder människan till paradisets väg.”
Ömer b. Abdülaziz sade detta om eftertanke:
”Att reflektera över Guds välsignelser är en av de mest förtjänsfulla formerna av tillbedjan.”
Imam Shafi’i sa också:
”Använd eftertanke när du fattar beslut i alla ärenden.”
med detta uttalande pekade han på tefekkürs (djupa eftertanke) betydelse inom usûl-vetenskapen.
(Gazzali, Ihya, Beirut, ty IV/423 vd.)
Genom eftertanke (tafekkür) förvärvar människan en bred kunskap. När människans kunskap ökar, ändras också hennes hjärtans tillstånd. Som ett resultat ändras då också människans beteende och handlingar. Det framgår att ökningen av människans kunskap och förbättringen av hennes beteende börjar med eftertanke. Därför, efter att ha nämnt olika ämnen i Koranen, säger Gud den Högste:
”…I detta ligger sannerligen läror för de som tänker (reflekterar).”
(Nahl, 16/11)
Detta uttryck, som uppmanar människor till eftertanke, förekommer fem gånger till i Koranen.
(Ra’d, 13/3; Nahl, 16/69; Rûm, 30/21; Zumer, 39/42; Casiye, 45/13).
Ord som härstammar från samma rot som ”tefekkür” (reflektion, övervägande) förekommer arton gånger i Koranen. I många verser i Koranen sägs det att det finns läror för de som begrunder, tänker och vet, och det används många ord som uttrycker innebörden av ”tefekkür”.
Precis som det finns positivt tänkande, finns det också negativt tänkande.
Felaktig eftertanke leder inte till ett korrekt resultat. Endast personer med ett friskt hjärta kan tänka på ett sunt sätt. Den eftertanke som islam eftersträvar är utan tvekan den friska. Här följer översättningar av några verser som uppmanar till denna positiva eftertanke:
”Han är den som utsträckte jorden och skapade däri fasta berg och floder. Han skapade däri av alla frukter två par. Han täcker natten över dagen. I detta finns verkligen tecken för ett folk som reflekterar (tänker).”
(Ra’d, 13/3)
”Han är det som har skänkt er vatten från himlen, och ur det dricker ni, och träden och grödorna som ni låter era djur beta på, växer och gror tack vare det. Med det frambringar Han för er spannmål, olivträd, palmer, vindruvor och alla slags frukter. I detta är verkligen tecken för ett folk som reflekterar (som tänker).” (Nahl, 16/10,11).
”Om vi hade skickat ner Koranen till ett berg, hade du sett det böja sig och sönderbrista av fruktan för Gud. Vi ger dessa liknelser till människorna, så att de ska reflektera.”
(Al-Hashr, 59/21)
Den positiva reflektion som islam lägger så stor vikt vid, befrias människan från imitationsbeteende. Till exempel,
”Det jordiska livet är tillfälligt, medan det eviga livet är evigt. Det är bättre att värdesätta det eviga framför det tillfälliga.”
Den som lyssnar till en sådan vidsomning och arbetar för det härvetliga livet, har genom att imitera andra, fört sig själv till den goda vägen. Men den som genom eftertanke, det vill säga djupgående övervägande, kommer till denna slutsats och agerar medvetet därefter, kommer alltid att vara mer vinnande. Han har medvetet skyddat sig mot det onda och valt det goda. Samtidigt slipper han att imitera andra; han visar andra vägen.
Ett sätt att befria sig från vanor och vinna Guds goda gunst är att tänka på döden.
Innan vi föddes visste vi inte i vilken mans livmoder vi skulle växa upp, i vilken kvinna vi skulle bli födda. Nu står vi inför en annan bild av okunskap.
Med vilket färdmedel ska vi lämna denna jordklot vi färdas på och resa till det hinsidiga? Kommer vi att dö i en trafikolycka, en hjärtattack? Vilken sjukdom kommer att föra oss till dödens tröskel och överlämna oss till dödsängeln?
Som människa är vi helt oförmögna att svara på den här frågan.
Azrail (as) tar dagligen mer än femhundratusen människors själar. Var dag lämnar en stor mängd människor, en skara människor, denna värld. Bland dem finns äldre och unga… rika och fattiga… och framför allt; bland dem finns de fromma och de godlösa. De troende och de otrogna…
Dessa band och stödben ropar ut till oss:
”Alla är lika inför döden… En dag kommer ni också att skördas.”
Var vaksamma, så att ni inte ska bli överraskade. Låt inte dödens ängel överraska er mitt i en uppror.
”Engagera er inte i laster, utan i tillbedning. Rikta er blick inte på andras ägodomar eller ting, utan på ert eviga liv; tänker på det, sträva efter att göra något för det. Låt er död likna en soldat som lämnar sin kasern efter att ha fullgjort sin plikt; eller en elev som lämnar klassrummet efter att ha fyllt sitt prov med korrekta svar.”
”När du blir gammal, se på dina fötter som inte längre bär dig som slitna skor. Betrakta din smärtfyllda kropp som en trasig klänning. Även om du inte längre kan bära dem, bry dig inte för mycket om dem. Det viktiga är att du inte slitas ut; att din själ förblir pigg; att din själ stärks ju mer din kropp slitas ut, att ditt hjärta blir starkare…”
”Om ditt hjärta är starkt genom tro och tillbedjan, kommer du att ha mindre svårigheter på den sista dagen, när du helt och hållet kommer att lämna dina kläder. Ju färre saker ditt hjärta är fäst vid, desto lättare kommer det att vara att skiljas från världen.”
”Detta ligger i dina händer… Men din metod är fel. Ju mer du tänker på döden, desto mer klamrar du dig fast vid världen. Det blir svårare för din själ att skilja sig från den, dag för dag. Du gräver din egen grav utan att inse det.”
”Men det här dödens rike är inte så fruktansvärt. Tvärtom är det vackrare än den här världen. Om ni ens kan födas friska och friska från den andra världen till den här, så bryt er inte om resten. Hit”
”Berzakh-världen”
Är det meningslöst att de säger så? Berzakh, det vill säga skynningen… En passage, en bro mellan detta liv och det kommande… För de troende är det vackrare än detta liv, men inte lika vackert som Paradiset… För de otrogna är det tvärtom; det är värre än detta liv, men inte lika hemskt som Helvete. På ett sätt är det som vår och höst. Är inte dessa säsonger också skynningar? Den ena mellan vintern och sommaren, den andra mellan sommaren och vintern…”
”Medan ni har möjligheten, gör ert bästa för att sköta om er grav. Arbeta så att denna värld blir som gryningen för er, och inte lik den skymning som kommer på kvällen.”
”Vi har förlorat alla möjligheter. Varken händer eller tungor hör oss längre… När vi ser er försumlighet, vill vi er något säga, ja, jaa till och med skrika det ut! Men nu har vi inget mer att göra med varken läppar, tungor, stämband eller luftlagret… Våra kroppar är nu överlämnade åt förruttnelse, på väg att återvända till sitt ursprung. Även om vi ville, kan vi inte ta ett enda steg mot den rätta vägen. En dag kommer ni att vara som oss och sucka över att ni inte kunde utnyttja ert liv bättre.”
Döden är den yttersta gränsen för den begränsade fria vilja som människan har.
Liv, själ och begränsad vilja…
De tre begravs samtidigt. Nu är dessa tre längst bort för oss. Vi befinner oss vid den första etappen av att se konsekvenserna av våra handlingar. Här smakar vi de söta och sura frukterna av vår fria vilja. Alla möjligheter som gavs oss är nu slut. Vi är helt under den absoluta viljan av Gud. Vi kan bara njuta så mycket som Han tillåter, eller lida så mycket som Han bestämmer. Från denna värld till domedagen kommer vi igen genom Hans vilja, och vi kommer att ge räkenskap inte efter vår egen vilja, utan under Guds herredöm.
Vi väntar på domedagen, ni flyr från döden; hur märkligt är det inte?
Döden står framför er, medan den för oss ligger långt bakom oss. Ändå har ni medlidande med oss och lider för oss.
”Graven är antingen en av paradisets trädgårdar eller en av helvetets diken.”
Ni har säkert hört den heliga hadis. Vi lever i denna värld i enlighet med innebörden av den heliga hadis. Vår första och sista rekommendation till er är:
”Lev ditt liv så att din grav blir ett litet paradis för dig.”
De som dog innan de dog.
Framför oss ligger en stor sanning som vi inte får glömma, men som vi tvärtom gör allt för att glömma: Döden.
Detta är den största katastrofen som vår försummelse har orsakat:
”Minns döden, som gör alla nöjen bitter.”
hadis-i şerif…
I denna hadis uppmanas vi att ofta tänka på döden och att betrakta den med stor allvar. Att ignorera detta råd är inte klokt. Ty att stänga ögonen kan inte dölja någon sanning. Människor som vänder döden ryggen och undviker att tänka på morgondagen gör inget annat än att gå baklänges mot graven.
Vishet är inte att glömma döden, utan att, med medvetenheten om att jordens resa leder mot graven och slutar med döden, söka efter sätt att övervinna döden, att lämna den bakom sig.
En patient som glömmer sina bekymmer
Man kan få en kort stunds lindring. Men denna slarvighet leder till att sjukdomen fortskrider ytterligare. Denna korta lycka leder till ett mycket långt lidande.
Att glömma de svåra tider,
Det kan ge studenten en tillfällig nöjesupplevelse. Men resultatet av denna slarvighet blir svårigheter, lidanden och smärta.
En köpman som spenderar sitt kapital utan mått,
Man lever en bedräglig lyx en tid. Men den lyxen slutar med konkurs…
Jag brukar jämföra dem som försöker glömma döden med detta:
Du sitter i ditt rum eller vilar i en park, och din blick fastnar på en ensam insekt. Du böjer dig ner för att titta närmare och närmar dig den med din hand. Insekten vänder genast om och börjar springa iväg – för den – med stor hastighet.
Du tittar med nöje på hans flykt. Han går iväg och gömmer sig till exempel bakom en övergiven tändsticksask. Du sträcker lite på halsen och tittar på honom. Du har nästan känsla av att du hör honom andas spänt.
Då kommer en annan insekt till honom. Insekten som flydde från dig, till den andra:
”Jag har precis undgått en stor fara. Plötsligt dök det upp en mörk skugga. Jag sprang iväg direkt. Gudskelov klarade jag mig.”
Man kan nästan höra honom säga det…
Vår situation inför dödens ängel skiljer sig inte nämnvärt från den.
Oavsett vart vi går, bakom vad vi gömmer oss, vad vi sysslar med för att glömma honom, resultatet ändrar sig inte det minsta. Han är ständigt på jakt efter oss och väntar på sin Herres befallning att ta vår själ.
Då är det inte klokt att fly från döden.
Vishet är att älska döden och att försöka överlämna sin själ till dödens ängel ren och oskylldig. Att inte tänka på framtiden, att glömma döden, kan knappast anses vara en lämplig livsfilosofi för människan. I detta avseende kan hon inte konkurrera med djur. I detta spel kommer hon alltid att ligga med ryggen mot väggen. Då bör hon söka sig till ett annat spel.
En annan hadis om döden:
”Människor sover, och vaknar när de dör.”
Människan förstår först vid sin död att hon är svag och föraktlig, att världen är bedräglig och föga, och att det här livet är nära sitt slut. Denna Hadis-i Şerif varnar oss för att vakna upp innan det är för sent och att sätta ordning på våra liv…
Och slutligen, den hadis som lär oss om dödens sanning:
”Dö innan du dör.”
Att dö medan man lever… Det är en död som bara de utvalda kan uppleva. Det som återstår för oss är att sträva efter att likna dem så mycket som möjligt…
Den som lyssnar till detta budskap ser sin kropp och den omgivande universum som hjälpmedel. Han betraktar världen som ett gästhus och kroppen som ett lån. Han låter inte sin själ och sitt hjärta bli uppslukta av dem. Den som lever i detta tillstånd har dött innan döden.
När en människa dör, börjar hon också att räkna in sitt liv. Därför: en människa som gör sin livsräkning här i världen, är död innan hon dött.
Med slutet av det jordiska livet börjar ett nytt liv. Därför kan man säga att en person som förbereder sig för det kommande livet medan han eller hon är i denna värld, har dött innan döden.
Döden tar från människan, liksom andra lemmer, även ögonen och tungan.
Han är nu berövad av förmågan att läsa och berätta. Med tanke på detta, en person som lär sig här vad som kommer att vara användbart där och lyssnar här på vad som kommer att diskuteras där, är död innan han dör.
Med döden slutar varelsernas kärlek och rädsla. För den döde är det lika oviktigt att bli hyllad som att bli förkastad av de levande, liksom det inte finns någon skillnad mellan sommar och vinter. Den som inte bryr sig om människors gunst och förkastelse i detta liv,
”som inte gläder sig över tillvaro och inte bedrövas över icke-tillvaro”
Man är död innan man dör.
Och det allra viktigaste är att människan genom döden återvänder till Gud, till sin Herre.
De som dör innan de dör, vänder sig till Gud i denna värld; de lever sina liv inom ramarna av gudomliga bud; de söker till Allahs barmhärtighet i denna värld och fruktar hans vrede i denna värld. Dessa lyckliga människor vänder sig också till Gud i det här livet, men detta återvändande manifesterar sig för dem som att nå Gud och hans nåd.
Med döden upphör den begränsade viljans herredöm.
De som dör innan de dör, det vill säga de som lyckas lägga sina personliga önskemål och egoistiska begär åt sidan medan de fortfarande lever och underordnar sig Guds allomfattande vilja, de söker inte efter något för sitt egna ego. Alla deras önskemål är inom ramarna av det tillåtna. På detta sätt överger de i viss mån sin begränsade vilja och upplever nöjet av att dö innan döden inträffar.
Jag tänker på det; medan världen snurrar, passerar människan genom olika stadier. Cellerna dör ständigt, som lövfall. Och samtidigt, som blomning, skapas nya celler i kroppen. Och människan är inte i ställning att göra mer än att vara en passiv åskådare av allt detta. Hon har varken kunskap eller garanti för morgondagen. Eftersom den fria viljan inte har någon inverkan på allt detta, så kommer vi att vara mycket lyckliga om vi lyckas lägga den åt sidan även i de angelägenheter som berör vår vilja, det vill säga om vi inte önskar något som strider mot Guds vilja.
Dö innan man dör;
Det är verkligen en stor välsignelse, en stor lycka i denna värld. Som bekant fruktar människan åska, blixt och åsknedslag när hon är på jorden… Men har hon väl passerat molnens tjocklek i ett flygplan och stigit ovanför dem, har hon funnit solen och befriats från sina tidigare fruktar. De som har förstått hemligheten med att dö innan döden, har redan passerat döden i livet, har redan upplevt domedagen i denna värld, har redan räknat in sina handlingar här och har som lydiga tjänare återvänt till Gud. Nu kan inte längre egoismen kväva dem, ty den döde har inget ego. Naturen kan inte längre dra dem till sig, ty den döde har inga affärer kvar med naturen…
De följde en av profeten Muhammeds (s.a.v.) bud och befann sig på jorden
”främling och resenär”
De har levt sådana liv. De har lämnat världen bakom sig i hjärtat, och vad gäller dödliga begär och lustar har de varit som döda. De har utnyttjat sin fria vilja i riktning av Guds godtycke och har accepterat ödet. De har inte simmat mot vågorna, utan har tröttsamt nått stranden.
Det motstående benet
Jag var på tandläkarbesök för att få en tand dragen. Doktorn kämpade med att dra ut tanden, som nästan vägrade att lossna från gommen. Jag, i morfinets lugnande effekt, betraktade detta dystra skådespel med ett slags mentalt distans. Det påminde mig om döden.
Jag tänkte så här: Denna tand var precis innan utdragningen förenad med gommen, munnen, hjärnan, kort sagt hela kroppen. Men, så fort den var utdragen, förlorade den alla dessa kopplingar. Nu var den inte längre en tand, utan ett ben. Var inte döden människan likadan? Precis innan döden var hans kropp förenad med luften, maten, jordklotets rotation, solens uppgång, vårens ankomst och många andra händelser. Men med döden, när själen lämnade kroppen, hade varken luften, vattnet, våren eller synen längre någon mening för honom. Nu spelade det ingen roll för honom om jorden roterade eller inte, om solen steg upp eller sjönk, om vädret var varmt eller kallt.
Vi kommer alla en dag att smaka döden, det vill säga vi kommer att se hur själen lämnar kroppen.
Våra ögon kommer inte längre att se, våra öron inte längre höra. Vår mage kommer inte längre att krama sig av hunger, och vårt panna inte längre vara svettigt… Allt kommer att vara slut. Och vår kropp kommer att begravas i jorden…
Ni känner till fiskarna som angripits av fiskmaskar; något liknande kommer att ske i våra kroppar. Kroppen som igår var föda för oss, kommer nu att bli föda för andra skapningar.
Våra ögon, som en gång kunde se stjärnorna, kommer inte ens att kunna se myrorna som kryper över dem. Våra ben, som en gång sprang från en nöjesvärld till en annan, kommer inte att kunna göra mer än att ligga döda till nytta för insektvärlden.
Precis som turister som besöker ett historiskt monument, kan vi inte säga något till myrorna som kryper in i vår mun, näsa och öron, på grund av det historiska monumentets tystnad.
Då männen på ena sidan och kvinnorna på den andra, livlösa och övergivna åt insekterna, ligger där, ska deras själar utsättas för den första förhörningen om deras rebelleri; de ska få en försmak av de plågor de ska lida.
Säg inte att det inte är möjligt. Upplever vi inte en liten förebild av detta i drömmar?
Medan vår kropp ligger i sängen, utsätts inte vår själ för tortyr i fängelset? Hur gläder vi oss inte när vi vaknar svettiga och blödande och finner oss själva oskadda i sängen!
Om vi kan ordna vårt liv på ett vackert sätt som en pilgrim på väg till domedagen, kommer graven att bli ”en av paradisets trädgårdar” för oss, och vi kommer att glädja oss över att ha lämnat det jordiska livet bakom oss när vi kommer in i denna trädgård.
”Att den Helige Muhammed, fred och välsignelser vare med honom, har beviljats ’Makam-ı Mahmud’, är ett tecken på hans allmäna beskydd för hela ummeten.”
(Strålar)
”Du har en sådan barmhärtig på din sida på domedagen. För att vinna hans barmhärtighet, följ hans sunna!” (Mektubat)
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
