Hur är bestraffningen i graven (kabir azabı)?

– Vilka handlingar och beteenden orsakar plågor i graven (kabir azab)?

– Ska vi först bli ställda till svars efter att vi har lidit straffet för vissa synder i graven?

Vår käre bror,

Oavsett om en människa begravs i jorden, förblir på havets botten efter att ha drunkit, hamnar i magen på ett rovdjur eller förvandlas till aska efter att ha brunnit, kommer hon eller han säkert att uppleva livet i graven. När en människa placeras i graven efter döden,

Münker

och

Nekir

två änglar kom till honom och sade:

”Vem är din Gud? Vem är din profet? Vad är din religion?”

så frågar de. De som har tro och goda gärningar svarar rätt på sådana frågor. För sådana döda öppnas paradisets dörrar och paradiset visas för dem. De som är icke-troende eller hycklare kan inte svara rätt på dessa frågor. För dem öppnas helvetets dörrar och plågan där visas för dem. Medan de troende lever i välsignelse, utan bekymmer och i fred, kommer de icke-troende och hycklare att lida plåga i graven.

(se ez-Zebîdî, Tecrîdi Sarih, övers. Kamil Miras, Ankara 1985, IV/496 och vidare).

Det finns ett antal verser och hadither som indikerar att det finns plågor och välsignelser i graven. I en vers i Koranen;

”Farao och hans följe kastas i elden morgon och kväll. Och på domedagen skall man säga: ’Kasta Faraos släkt i den svåraste elden!'”


(Al-Mu’min, 40/46)

Detta är vad som sägs. Därför finns det plåga även innan domedagen, det vill säga i graven. Profeten Muhammed (s.a.v.);

”Allah bekräftar de troendes ord i detta liv och i det kommande livet, och Han bevarar dem i sin fasta ord.”

(Ibrahim, 14/17)

har förklarat att versen handlar om den välsignelse som man erhåller i graven.

(Bukhari, Tafsir, sura: 14).

I hadiskällorna nämns många hadiser om straffet i graven (kabir azabı). Här är några av dem:

När Profeten (s.a.v.) passerade en begravningsplats, såg han att två döda i gravar straffades för små synder. Den ena hade i sitt liv spridit osämja, den andra hade inte hållit sig borta från urin. Då tog Profeten (s.a.v.) en fuktig gren, delade den mitt itu och satte en del i vardera graf. När hans följeslagare frågade honom varför han gjorde så, svarade han:

”Så länge dessa två grenar inte torkar ut, kan man hoppas att straffet som de båda lider av ska lindras.”


(Bukhari, Begravningar, 82; Muslim, Tron, 34; Abu Dawud, Renhet, 26)

har de beordrat.

I en annan hadis säger Profeten (fred och välsignelser vare med honom):

”Graven är antingen en av paradisets trädgårdar eller en av helvetets diken.”


(Tirmidhi, Qiyama, 26).

I en annan hadit sägs det:

”När den döde placerats i graven, kommer två andliga varelser, en kallad Munkar och den andra Nekir, klädda i svarta och blå kläder. De frågar den döde: ’Vad säger du om den här mannen som kallas Muhammed (fred och välsignelser över honom)?’ Den döde svarar: ’Han är Guds tjänare och budbärare. Jag vittnar att det inte finns någon gud utom Gud, och Muhammed är hans tjänare och budbärare.’ Då säger andevarelserna: ’Vi visste att du skulle säga detta.’ Sedan utvidgar de hans grav med sjuttio arshans bredd. Därefter belyses och upplyses graven. Sedan säger andevarelserna till den döde: ’Sov och vila.’ Han svarar: ’Gå till min familj och berätta dem om detta.’ Andevarelserna säger till honom: ’Sov som en person som går in i bröllopsnatt och bara vaknar av den han älskar mest, tills domedagen.’ ”

”Om den döde är en hycklare, säger änglarna: ’Vad säger du om den här Muhammed (fred och välsignelser över honom)?’ Hycklaren svarar: ’Jag hörde folket tala om Muhammed, och jag pratade som de. Jag vet inget mer.’ Änglarna säger till honom: ’Vi visste att du skulle säga så.’ Därefter ropas det till jorden: ’Tryck ihop den här mannen så hårt du kan.’ Och jorden börjar trycka ihop honom, tills han känner att hans ben smälter samman. Denna smärta varar tills domedagen…”


(Tirmidhi, Cenâiz 70).

I Koranen sägs det om martyrernas liv i graven:

”Tro inte att de som dödats på Allahs väg är döda. Nej, de är levande och får sin näring från sin Herre.”


(Al-Imran, 3/169),

”Säg inte att de som dödats på Allahs väg är döda. Nej, de är levande, men ni fattar det inte.”


(Al-Baqara, 2:154).

Frågan om om straffet i graven (kabir azab) tillämpas på själen, kroppen eller båda, är föremål för debatt bland teologer. Åsikten att straffet tillämpas på både själen och kroppen är att föredra; dock finns det inte mycket information om straffets karaktär. Det finns också olikheter i åsikterna om själen. Enligt en åsikt är själen en subtil (fin, genomskinlig, med förmåga att tränga igenom) kropp. Den tränger in i kroppen som vatten tränger in i ett träd. Gud har gjort det till sin sed att fortsätta livet så länge själen är i kroppen. När själen lämnar kroppen, avskaffar döden livet. Enligt en annan åsikt är själen som solens strålar för kroppen. Sufierna har antagit denna åsikt. En grupp som tillhör Ahl-i Sünnet har sagt att själen är en substans som tränger in i kroppen, liksom rosenvatten tränger in i rosen.

(Aliyyu’l-Kâri, Fıkh-ı Ekber Şerhi, övers. Y. Vehbi Yavuz, Istanbul 1979, s. 259).

I versen sägs det:

”Säg: ’Anden är en sak som min Herre vet. Er har givits litet kunskap därom.'”


(Isra, 17/85).

Enligt Abu Hanifa ställs profeterna, barnen och martyrerna inte frågor i graven. Abu Hanifa lämnade dock obesvarade frågor om bland annat om kättarebarn ställs frågor i graven, om de kommer till paradiset och liknande.

(Aliyü’l-Kari, ibid., s. 252-253).

Med hälsningar och bön…

Islam i fråga och svar