– De säger att Imam Buhari blev förklarad som icke-troende på grund av debatten om ”halq al-Quran” mellan Imam Zuhli och Imam Buhari.
– Om han verkligen har förklarat den andre som icke-troende, så måste en av dem vara icke-troende. På din hemsida har du angivit att al-Bukhari har rätt i sin åsikt om skapandet av Koranen.
– Har Zühli alltså begått förolämpning mot Gud?
Vår käre bror,
Låt oss först konstatera att även om de som vet i vilken riktning Qibla ligger gör ett misstag,
blir aldrig en icke-troende.
Även om en muslim kallar en annan muslim för icke-troende, så är det den som säger det som är
blir aldrig en icke-troende,
men det betyder inte att
Synden faller på den som uttalar den.
Dessutom är det vanligt att forskare kritiserar varandra, och det är
Det skadar inte hans kunskap eller hans position.
Tyvärr händer det ibland att det sprids felaktiga eller ofullständiga uppgifter, vilket leder till att forskare ibland uttalar sig på ett sätt som inte är lämpligt eller som de inte förtjänar.
Ämnet som behandlas i frågan är ett av dessa.
Ämnet som diskuterades mellan Zühli och Buhari
Enligt Imam Muslim visade folket i Nishapur stor respekt för al-Bukhari när han besökte staden och mötte honom på en sträcka som tog två eller tre dagar att resa.
En av Nîšâburs mest kända hadith-experter
Muhammad ibn Yahya az-Zuhli
han rekommenderade folket att möta al-Bukhari, och han själv åkte dit personligen tillsammans med framstående forskare och till sina studenter,
Han har varnat dem för att inte ställa honom några teologiska frågor.
Som motivering för detta hävdade al-Bukhari att om han uttryckte en åsikt som stridde mot deras egna, skulle det uppstå en konflikt mellan dem, och i så fall skulle alla Kharijite-, Rafizite-, Jahmite- och Murjiite-grupper i Khorasan bli deras fiender.
Enligt Muslim var huset där al-Bukhari bodde överfullt av besökare, och på andra eller tredje dagen efter hans ankomst i staden frågade en av dessa besökare honom om Koranen var skapad eller ej, och han svarade att
”Våra handlingar är skapelser; liksom vårt uttryck av ett ord.”
(Vår läsning av Korantexten)
är bland våra handlingar.”
När han sa detta, uppstod en stor strid mellan de som var där.
Bukhari’s
Att läsa Koranen
De som hävdde att det var ett monster och de som inte trodde på det började bråka, varefter besökarna blev utkastade av husägarna.
Enligt Ibn Adi, som återberättar vad han hört om detta, var det en hadith-forskare som var avundsjuk på al-Bukhari som ville
”Koranen är skapad.”
Han uppmuntrade hadistudenter att lära känna sina lärares åsikter genom att hävda att han delade deras åsikt, men al-Bukhari ville inte svara den som frågade honom om hans åsikt i ärendet, men efter att den personen insisterade tre gånger,
”Koranen är Guds ord, inte skapad; men det är människors handlingar…”
(Deras sätt att recitera Koranen)
är ett skapat väsen; att ställa frågor om detta är bid’a (religiös innovation som inte är i överensstämmelse med sunna).
därpå svarade han med dessa ord, och det ledde till att det uppstod kaos.
Enligt Subkis åsikt, en hadith-forskare.
Zühlî,
Bukhari menade att de som hävdade att uttalandet av Korantexten var skapad var hädare som man inte borde tala med, medan de som hävdade att texten själv var skapad skulle betraktas som icke-troende, och han tänkte inte på att motsäga Bukhari.
Om han motsatte sig Zühlî Buharî och hävdade att ord som uttalats av skapade läppar är eviga, har han begått en stor synd. Både Zühlî och Ahmed ibn Hanbal, liksom andra stora imamer, ville nämligen uttrycka att det inte är rätt att syssla med sådana diskussioner.
Det verkar som om det gäller detta.
”Skapandet av människors handlingar”
Bukhari, som även har skrivit en separat bok med detta ämne, betraktar dessa och liknande teologiska ämnen som ämnen som ska diskuteras vid behov.
Efter dessa händelser besökte den hadith-forskaren Ahmad ibn Salama al-Bukhari och sade att Zuhli hade en viss ställning i Nishapur och att ingen kunde motsätta sig hans åsikter, och frågade vad han skulle rekommendera i detta fall. Al-Bukhari svarade då:
”Jag anförtroder min sak till Gud; Gud ser ju allt som hans tjänare gör.”
(40:44)
Han läste upp versen som innebar att han inte hade kommit till Nishapur för att vinna något, och att han skulle lämna staden nästa dag för att sätta stopp för Zuhlís baktalande, som var avundsjuk på honom.
Buhari och frågan om skapandet av Koranen
Det huvudsakliga ämnet som al-Bukhari sysslade mest med bland de teologiska problemen och kring vilket olika spekulationer uppstod.
”Halku’l-Kur’an”, det vill säga ”är Koranen skapad eller ej?”
Det är en fråga om hans åsikt. Trots att hans åsikt i detta ämne är tydligt framställd i hans verk, har felaktigt två motsatta åsikter tillskrivits honom i vissa källor.
I den första av dessa påstås att Bukhari trodde att Koranen var skapad, medan den andra påstår att han trodde att den inte var skapad i något avseende, inte ens i dess skrivning och läsning.
(Tabakātü’l-Hanâbile, I, 277-279; Ibn Hacer, Tehzîbü’t-Tehzîb, IX, 54)
Dessa påståenden strider dock inte bara mot de åsikter som Bukhari själv uttrycker i sina verk, utan de är också i strid med de allmänt accepterade åsikter som tillskrivs honom bland forskare.
Zahabi, Subki, Ibn Hajar, Aynî
som de berömda lärda som Bukhari,
”Koranen är Guds ord och inte skapad, medan människors handlingar är skapade, och att läsa Koranen är en av människors handlingar.”
de antecknar att han har sagt det
(Alâmü’n-nübelâ, XII, 454; Tabakat, II, 230; Tehzîbü’t-Tehzîb, IX, 55)
Det verkar som att vissa Hanbaliter, som hävdar att till och med att läsa Koranen inte är skapat, ville visa att en stor auktoritet som al-Bukhari stod på deras sida, och tillskrev honom det som var hans,
”Jag sa inte att mitt sätt att läsa Koranen är skapat, utan att handlingarna av människor är skapade.”
De har förvrängt hans verkliga åsikt genom att utelämna den andra meningen av hans uttalande och bara återge den första.
Alltså,
Imam Zühli
’s
Imam al-Bukhari
Orsaken till den kritik som riktats mot ’ är dessa felaktiga eller ofullständiga uppgifter.
Bukhari’s,
”Jag har inte sagt att mitt sätt att läsa Koranen är ett skapat verk.”
att han uttalade sig på det sättet bör dock anses ursäktligt. För han tog upp en fråga som hade blivit en känslig angelägenhet i sin tid.
”Skapandet av Koranen”
Det är känt att han tvingades lämna det område där han bodde på grund av sina åsikter i ärendet. Därför använder han kryptiska uttryck och
”Jag säger bara att handlingarna av skapelser är skapade, och den som förmedlar något annat än detta från mig är en lögnare.”
Det bör anses som normalt att han säger så.
Det är samma sak med den andra åsikten som tillskrivs honom.
Antagligen med några hadis-experter
(De som följer Muhammad ibn Yahya az-Zuhli)
en del av de hanbaliterna, Buhari’s
”Att läsa och skriva Koranen är en skapad sak.”
De har förvrängt hans åsikt och hävdat att han trodde att Koranen, som är Guds ord, var skapad.
Bukhari’s
”Skapandet av Koranen”
hans åsikt i ärendet var, liksom i andra frågor, senare förenlig med Ahl-i Sunnet.
”Uttalande” eller ”verbal uttryck”
och
”självtal”
Han var en föregångare i denna skillnad och spelade en roll i att sväcka den Hanbalitiska åsikten, som saknade logisk grund.
Faktum är att berömda haditsexperter som Muslim ibn al-Hajjaj och Ibn Qutaybah, som var samtida med al-Bukhari, antog hans åsikt.
(Zehebî, Alâmü’n-nübelâ, XII, 410; İbn Kuteybe, s. 63-64)
Bukhari, mellan honom och Zühlî
”Är Koranen skapad eller inte?”
där han uttryckte sin avvikande åsikt i ärendet
”Skapandet av människors handlingar”
har skrivit en bok med titeln.
Bukhari har inkluderat trettiofyra haditer i sin al-Jami’ al-Sahih som Zuhlī har berättat.
(Ibn Hajar, IX, 516)
Källor:
– Ḫalku efʿâli’l-ʿibâd (i ʿAkāʾidü’s-selef), s. 121-123, 127, 130, 131-141, 145-149, 152-155, 158-161, 163-167, 169, 192-194, 199-201, 204, 205, 206, 210-212, 214
– Ibn Qutayba, al-Ihtilaf fi’l-lafz (red. M. Zahid Kevseri), Kairo 1349, s. 63-64.
– Tabakātü’l-Hanâbile, I, 277-279
– Zehebî, Aʿlâmü’n-nübelâʾ, XII, 273-285, 410, 412, 454-460; a.mlf., Teẕkiretü’l-ḥuffâẓ, II, 530-532; a.mlf, el-ʿUlüv li’l-ʿaliyyi’l-gaffâr, Kairo 1388/1968, s. 137-138;
– Ibn Qayyim al-Jawziyya, Ictimāʿu’l-cüyûşi’l-İslâmiyye, Amritsar 1896, s. 90-93;
– Kirmânî, el-Kevâkibü’d-derârî, Beirut 1401/1981, I, 70, 111, 121, 141, 176;
– Ibn Hajar, Tahzib al-Tahzib, IX, 53, 54, 55, 511-516.
– Aynî, ʿUmdetü’l-kārî, Kairo 1392/1972, I, 38, 125, 133, 137-138, 145, 209-212, 217-218, 228, 233, 239, 243, 274-275, 314, 317, 318; XX, 336-337, 364;
– Kastallânî, İrşâdü’s-sârî, Beirut, utan angiven tidpunkt. (Dâru İhyâi’t-türâsi’l-Arabî), I, 38;
-Dihlevî, Şerhu terâcimi ebvâbi Sahîhi’l-Buḫârî, Haydarâbâd 1323, s. 3, 7-8, 11, 124, 126; Sezgin, GAS, I, 134;
-ʿAkāʾidü’s-selef, förord av utgivaren, s. 32-36;
– Ahmed Isam al-Khatib, ʿAkīdetü’t-tevhîd, Beirut 1403/1983, s. 171, 173, 191, 208-209, 212, 214, 437-500, 689, 693-708;
– Abdülmecîd Hâşim el-Hüseynî, “el-Câmiʿu’ṣ-ṣaḥîḥ”, Tİ, V, 92, 93, 95.
– Abu Ya’la al-Khalili, al-Irshad fi ma’rifat ’ulema’ al-hadith (red. M. Said b. Omar Idris), Riyadh 1409/1989, I, 407.
– Hatib al-Baghdadi, Tarikh Baghdad (red. Bashar Awad Maarouf), Beirut 1422/2001, II, 352-355.
– Subki, Ṭabaḳāt (Tanāhī), II, 222, 228-231.
– Hediyyetü’l-ʿârifîn, II, 16.
– Kehhâle, Muʿcemü’l-müʾellifîn, XII, 105.
– Sezgin, GAS, I, 134-135.
– Kettânî, er-Risâletü’l-müstetrafe (Özbek), s. 150-151.
– M. Yaşar Kandemir, “Emîrü’l-mü’minîn fi’l-hadîs”, DİA, XI, 157.
– Osman Çetin, ”Horasan”, ae, XVIII, 239.
– Ayhan Tekineş, “İlelü’l-hadîs”, ae, XXII, 85.
– Herras Bûallakī, “eẕ-Ẕühlî, Ebû ʿAbdillâh Muḥammed b. Yaḥyâ”, Mv.AU, IX, 506-508.
(se TDV Islamiska Enciklopedin, Buhari, Zühli md.)
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
