– Avstod Abdullah ibn Mubarak från hanafism i sina sista år?
– Vi vet att Abdullah ibn Mubarak i början var elev hos Imam Abu Hanifa. Men det sägs att Abdullah ibn Mubarak i sina sista år kritiserade Imam Abu Hanifa och raderade de hadiser han hört från honom.
– Stämmer dessa påståenden?
Vår käre bror,
Abdullah ibn al-Mubarak, som var en elev och vän till Abu Hanifa,
som först i fukah (islamsk jurisprudens) antog Abu Hanifas metod och klassificerade den efter fukah-kapitel.
”Sunan i fäqh”
har i sitt verk tagit hans metod som grund. Han som av människor betraktades som den störste teologen.
Abu Hanifa
har vid olika tillfällen sagt berömande ord om honom och skrivit dikter.
Ibn al-Mubarak, som efter Abu Hanifa’s död deltog i Malik ibn Anas’ lärcirkel, framlade en metod som förenade de Hanafiska och Maliki-skolorna inom fiqh (islamsk jurisprudens). Han räknas allmänt som en Hanafite, men han har också en plats i vissa Maliki-traditioner.
Enligt honom krävs det en djup kunskap om hadis-kulturen samt kunskap och begåvning inom fiqh för att kunna utfärda en fatwa. Eftersom det inte är möjligt att uttrycka en åsikt som strider mot Koranen och Sunna, till exempel angående en viss fatwa eller fiqh-åskådning,
”Detta är Abu Hanifas åsikt.”
i stället för
”Detta är Abu Hanifa’s tolkning och förklaring av hadis.”
Jag hade föredragit att det hade uttryckts på det sättet.
Abdullah ibn Mubarak beskriver Imam Azam Abu Hanifas bidrag till vetenskapen med följande ord:
:
”Jag har rest till många lärare och städer för att söka kunskap. Jag kände inte till grunderna för vad som är tillåtet och vad som är förbjudet förrän jag träffade Abu Hanifa.”
(1)
Några av de lärda studenterna som Abu Hanifa konsulterade i juridiska frågor var: Abu Yusuf, Muhammad ibn Hasan ash-Shaybani, Zafar ibn Hudhail at-Tamimi, Hasan ibn Ziyad al-Lu’lu’i, Waki’ ibn al-Jarrah.
Abdullah ibn Mubarak
, Bişr b. Ğiyas el-Merîsi, Afiyet b. Yezid, Davud et-Tai, Yusuf b. Halid es-Semti, Malik b. Miğvel och Nuh b. Ebi Meryem.(2)
De som kritiserade Abu Hanifa, baserat på de förtalningar som gjordes av avundsjuka personer, ångrade sig och bad Gud om förlåtelse när de konfronterades med sanningen. När exempelvis Evzai, en av hans samtida och en av de ledande teologerna i Syrien, träffade Abdullah ibn Mubarak…
”Vem är den här avvikaren som uppkom i Kufa och blev berömd under smeknamnet Abu Hanifa?”
frågar han. Utan att avslöja sin identitet börjar Ibn Mubarak att berätta om svåra frågor, metoder för att förstå dem och de fatwa som finns om dem.
Evzai:
– Till vem hör dessa fatwaer?
– En forskare jag träffade i Irak.
– Den här personen är en av de största lärda. Gå och lära dig mer av honom.
– Den här är den lärde Abu Hanifa, som du precis kritiserade för att vara en förespråkare av bid’a (religiösa innovationer).
Senare
Imam Evzai
med
Abu Hanifa
De träffades i Mekka och diskuterade de ämnen som Ibn Mubarak hade behandlat. Abu Hanifa fördjupade ämnena ytterligare. När de skiljdes sig sa Evzai till Ibn Mubarak:
”Jag avunds dig för din rika kunskap och din perfekta intelligens. Jag ber Gud om förlåtelse för vad jag har sagt om dig. Jag har varit i en tydlig missteg. Och du, Ibn Mubarak, lämna honom inte!”
(3)
Ibn Mubarak sa: ”Jag har aldrig sett en mer kunnig teolog än Abu Hanifa.” (4)
”Om inte Gud hade skänkt mig möjligheten att vara elev hos Abu Hanifa och Sufyan, hade jag varit en helt vanlig person.”
har han erkänt.(5)
som nämns i Hatîb el-Bağdâdîs verk och
Till de anklagelser som Abdullah ibn Mubarak påstås ha riktat mot Abu Hanifa
vad gäller:
1. Påståendet att Abu Hanifa skrev boken Hiyel och att detta påstående tillskrivs Abdullah ibn Mubarak.
Det framgår av de negativa uttalanden om Abu Hanifa, som Hatib al-Baghdadi (d. 463/1071) återgav och som påstås ha gjorts av Abdullah ibn Mubarak (d. 181/797), att de grundar sig på följande punkter.
Al-Hatib al-Baghdadi var ursprungligen hanafite, men konverterade senare till den shafiitiska skolan. (6)
Av denna anledning sägs det att han hade fördomsfulla åsikter om såväl hanbaliterna som hanafisterna.
I detta sammanhang nämner Ibn al-Jazari (d. 597/1200) att han var fanatisk mot hanbaliterna, och Katib Celebi (d. 1067/1656) nämner att han var fanatisk mot hanefiterna.(7)
Även om detta kan ha varit en hållning som inte bör lämnas utan beaktande på grund av de interreligiösa stridigheter som rådde vid den tiden, kan man anta att al-Hatib, som hade en framträdande ställning inom hadisdisciplinen, åtminstone borde ha undvikit partiskhet i sina överföringar.
Av denna anledning uppstår intrycket att påståendena om Abu Hanifa i verket inte är hans egna och att de har tillkommit senare. Det finns också vissa omständigheter som förstärker detta. Om vi kortfattat ska beröra dessa, kan vi säga följande:
Det faktum att påståenden om Abu Hanifa återges av personer som han i sina biografier starkt kritiserar, väcker misstanken att dessa uppgifter har tillkommit i verket vid ett senare tillfälle.
En annan detalj som väcker misstankar är att de överföringar som berör Abu Hanifa förekommer i ett sextedel större eller mindre antal i vissa exemplar av Tarikh Baghdad.
Det är dessutom tänkvärt att ingen under de tvåhundra åren som förflöt mellan nedskrivningen av Târîhu Bağdâd i Baghdad, där hanafisterna dominerade, och den tid då al-Melikü’l-Muazzam Şerefeddin Îsâ b. el-Meliki’l-Âdil (1218-1227), härskaren över den Damaskus-grenen av Ayyubiderna, som skrev det första verket mot Hatîb, skrev ett mot Hatîb, sett ur detta perspektiv.(8)
Det finns ytterligare faktorer som gör dessa överleveringar otillförlitliga. Den viktigaste är de starka motsägelserna mellan de överleveringar som kommer från Abdullah ibn Mubarak. Enligt en överlevering som Hatib återger, sade Abdullah ibn Mubarak:
”Som den som tjänar Gud bäst bland människorna”
Abd al-Aziz ibn Abi Rawwad
’ı (d. 159/775), den som ägde flest vera’er
Fudayl ibn Iyad
(död 187/703), den kunnigaste
Sufyan as-Sauri
(d. 150/767) även som den störste teologen
Abu Hanifa
Jag har inte sett någon som liknar Abu Hanifa i fråga om fiqh (islamsk jurisprudens) sedan jag träffade honom (d. 150/767).” (9)
Även enligt Hatîb var det Abdullah b. Mubarek som, efter att Evzâ’î (d. 157/774) i Damaskus hade sagt negativa saker om Abu Hanifa, besökte hans hus, hämtade Abu Hanifas böcker och visade dem för Evzâ’î, varvid han ändrade sin negativa åsikt om honom. (10)
Hatib,
I en annan passage återges ett uttalande av Abdullah ibn Mubarak själv, där han säger att han hämtade sin teologi (fiqh) från Abu Hanifa, och det rapporteras att han talade gott om honom. (11)
Och efter allt detta, Abdullah ibn Mubarak’s
”Den som studerar Abu Hanifa’s Kitab al-Hiyal kommer att betrakta det som Gud har tillåtit som förbjudet och det som Gud har förbjudit som tillåtet.”
Det nämns att han uttalade ord av detta slag. (12)
Motstridigheterna i de överleverade uttalandena om Abu Hanifa och hans bedrägerier, som tillskrivs Abdullah ibn Mubarak, är uppenbara. Å ena sidan sägs att Abu Hanifa genom bedrägeri vänt upp och ner på vad som är tillåtet och otillåtet, å andra sidan lärde han ut fikh (religionsvetenskap) och Abdullah ibn Mubarak ändrade Evzai’s negativa åsikt om Abu Hanifa, och till och med ansåg Abu Hanifa som den största fikh-experten bland människorna, medan han senare återger ganska hårda uttryck om honom.
Som vi nämnde i början, ur ett historiskt perspektiv var Abdullah ibn Mubarak en elev och vän till Abu Hanifa. Han var den förste som antog Abu Hanafis metod i fiqh (islamsk jurisprudens) och klassificerade den efter fiqh-kapitel.
”Sunnah i feghet”
I sitt verk har han tagit hans metod som grund. Han har sagt berömande ord om Abu Hanifa, som han kallade den störste av de lärda, och har skrivit dikter om honom. (13)
Till exempel säger han i ett av sina dikter att det inte finns någon i öster eller väster, eller ens i Kufa, som känner till fikh lika bra som han, och han beskriver dem som föraktar honom som okunniga som uttalar falska ord med svaga bevis.(14)
Källorna innehåller anteckningar som uttrycker hans lojalitet mot Abu Hanifa. Till exempel kom han med en delegation från Khorasan till Abu Hanifa och efter en diskussion om en händelse gillade han Abu Hanifas åsikt mycket och tryckte hans hand.
”Detta är den riktiga trosuppfattningen.”
har de uttryckt sin uppskattning.(15)
En annan punkt som bör beaktas här är att Abdullah ibn Mubarak’s uttalanden om Kitab al-Hiyal även finns i andra källor. Dessa källor saknar dock nämningen av Abu Hanifa. (16) Detta bör vara det korrekta.
Detta beror på att den omtalade boken sägs innehålla bestämmelser som är helt i strid med själva kärnan i islamisk rätt. Den viktigaste punkten som kritiserats av teologer är att boken innehåller en rekommendation angående avfackning.
Händelsen är som följer:
Enligt Ahmed ibn Zuhair ibn Marwan ville en kvinna skilja sig från sin man mot en viss ersättning (muhâla’a), men då mannen inte samtyckte, föreslogs henne att hon kunde skilja sig från honom genom att avvika från tron (irtidat), och kvinnan valde denna väg. När detta berättades för Abdullah ibn Mubarak och Kitab al-Hiyal visades för honom, sade han:
”Den som har skrivit denna bok är en kättare. Den som bär denna bok från ett ställe till ett annat är en kättare. Den som har denna bok hos sig och godtar den är en kättare.”
har reagerat på detta sätt. (17)
I den nämnda boken anges att den innehåller ämnen som strider mot islams anda, såsom att försena Ramadan-fastan, att förneka rätten till zakat, hajj och shuf’a, att tillåta ränta, att upphäva avtal, att tillåta lögn och att legitimera falskt vittnesbörd, därmed möjliggörande av att rättigheter förnekas.(18)
Av denna anledning kritiserar andra vetenskapsmän denna bok starkt. Hafs b. Gıyâs (d. 194/810) sade att man borde skriva Kitâbü’l-Fücûr (boken om synder/uppror) om denna bok, och Ahmed b. Hanbel (d. 241/855) sade att…
”Den som har Kitab al-Hiyal hos sig och utsteder fatwa baserat på den, förnekar det som har nedstigit till Profeten Muhammed (sas).”
som han sade, rapporteras det.(19)
Nadr b. Şümeyl (d. 203/819) också
”I Kitab al-Hiyal finns 320 eller 330 ärenden som alla kräver avsaknad av tro (kufr), och den som anser dessa bedrägerier vara tillåtna är en icke-troende (kafir).”
står det. (20)
Det är inte lämpligt att tillskriva en bok som innehåller sådana uppgifter enbart Abu Hanifa, eller någon av de andra imamerna. Dessutom verkar det som att Abdullah ibn Mubarak’s åsikter, både vad gäller avfallande från islam och andra ämnen, överensstämmer med Abu Hanifa’s åsikter. Nadr ibn Shumayl, som starkt kritiserar boken, berömmer Abu Hanifa genom att säga att han väckte människorna ur sömnen i fråga om fikh (religiös rättslära) (21), vilket stärker hypotesen att Abu Hanifa’s namn har tillkommit senare av en fanatiker.
Detta visas tydligt av hans lärares reaktion, som sade: ”O Abu Abdurrahman (Abdullah ibn Mubarak)! Bara djävulen kunde ha kommit med detta bedrägliga verk.” Då svarade han: ”Någon ondare än djävulen har satt det i omlopp.” (22) (23)
Han beskrev Abu Hanifa som den mest kunnande av alla människor och som hjärnan av lärdom. (24)
Det är också ett bevis på att Ibn Abi Hatim (d. 327/939), Uqayli (d. 323/935), Ibn Hibban (d. 354/965), Ibn Adi (d. 365/976) och andra författare som var starkt emot Abu Hanifa inte nämner en sådan överlevering när de beskriver hans liv. Om dessa författare hade funnit en sådan information, skulle de säkert ha nämnt den. Detta visar att hans namn har lagts till dessa överleveringar senare. (25)
Anledningen till att Abū Ḥanīfa’s namn tillfogades till Abdullah b. Mubārak’s åsikter om boken om ”hīyal” (falska löften) borde vara övertygelsen att det skulle vara mer effektivt på grund av hans goda kännedom om Abū Ḥanīfa. Dessutom visar det faktum att ingen av hans lärjungar eller trovärdiga berättare har rapporterat om en sådan bok med en autentisk isnad (26) att han inte hade en sådan bok.
2. Påståendet att Ibn al-Mubarak raderade ut fyrahundra haditer som han mottagit från Abu Hanifa.
Enligt en överlevering som kommer via Hasan b. Abi Talib > Ahmad b. Muhammad b. Yusuf > Muhammad b. Ja’far b. al-Mudayri > Isa b. Abdullah at-Tayalisi > Humaydi, sade Ibn al-Mubarak: ”När jag återvänder till Irak, kommer jag att stryka fyrahundra hadiser som jag har lärt mig av Abu Hanifa.” (27)
Om Ahmed b. Muhammed b. Yûsuf, som nämns i överföringskedjan av haditen, har Hatîb el-Bağdâdî sagt att han ”var svag och att alla haditerna som han överfört hade avvisats”.(28)
Muhammad ibn Ja’far ibn al-Mudayri har blivit förtalad (29).
Îsâ b. Abdillah et-Tayâlisî är en ”sika”-ravid. (30)
Den som är känd som Humeydī är Abu Bakr Abdullah ibn Zayr. Han är en trovärdig berättare. (31)
Det finns många överleveringar om Abu Hanifa som återges från Ibn al-Mubarak. Bland dessa finns såväl positiva som negativa. Trots att det anges att överleveringarna som återges av en av de narrativiska kedjans länkar i ovanstående överlevering avvisats, bör man uppmärksamma antalet hadiser som Ibn al-Mubarak påstås ha uteslutit. I en tidigare nämnd överlevering i artikeln nämns samma siffra. Att samma siffra nämns av olika personer väcker misstankar om att överleveringen är fabricerad.
Det faktum att Abdullah ibn Mubarak har många överleveringar som uttrycker beröm för Abu Hanifa förstärker denna uppfattning.
3. Påståendet att haditser inte läses i de högre lärosätena.
Enligt en överlevering som kommer via Zakariya ibn Sahal al-Marwazi > Abdullah ibn Osman ibn Abdan al-Marwazi > Ali ibn Hasan ibn Shaqiq, sade Ibn al-Mubarak (d. 181/797): ”Jag ville gå till Sufyan al-Thawris moské och lyssna till Allahs bok, och jag lyssnade till den i hans sällskap. Jag ville lyssna till haditserna om Profeten (s.a.v.), och jag hörde dem där. Jag ville höra ord om asketism och gudsfrukt, och jag fann dem i Sufyans sällskap. Men jag minns inte ens att man i Abu Hanifas sällskap har framfört salavat till Rasulullah (s.a.v.).” (32)
Al-Hatib al-Baghdadi, om Zakariya ibn Sehl al-Marwazi, enligt al-Daretutni och
Han återger Neysaburis slutsats att det inte är sika.(33)
Abdullah ibn Osman ibn Abdân al-Marwazi var en av Ibn al-Mubarak’s studenter.
”Sika”
som anges.(34)
Al-Hatib al-Baghdadi säger att Ali ibn Hasen ibn Shakik är en ”Muirijit” och en svag överättare. (35)
Berättelsen verkar inte ha några problem vad gäller isnad (överföringskedjan). I isnaden återfinns Ali ibn Hasen ibn Şakîk, som återberättar överföringar från Abu Hanifa. Till exempel, Abu Hanifa sade: ”Vi accepterar det som kommer från Allahs budbärare.” I en annan överföring…
”Vi tar de autentiska hadiserna som kommer från Allahs budbärare.”
(36) Uttalandet återges av Ali ibn Hasen ibn Şakik. Det är otroligt att en berättare som återger ett uttalande från Abu Hanifa skulle säga: ”Jag har inte ens hört salavat i hans sällskap.”
Det vore lämpligt att avsluta vårt svar med ett verspar som Abdullah ibn Mubarak sade om Imam-i Azam Abu Hanifa:
”Imam Abu Hanifa, de muslimers imame, prydde städerna och deras invånare med fiqh, hadit och domar, liksom verserna i Zabur pryder sidorna.”
”Det finns ingen som honom i öster, väster eller i Kufa. Han har övergett sömnen ur rädsla för Gud och tillbringar sina nätter med dyrkan och sina dagar med fasta för Guds skull.”
(37)
Kort sagt, Abdullah ibn Mubarak hade inga negativa åsikter om Imam Azam.
(38)
Klicka här för mer information:
– Hur ska man förstå den extrema kritik som vissa teologer riktar mot Imam Azam Abu Hanifa …
Fotnoter:
1) Muvaffak Mekki, Menakib-u Ebi Hanife, Daru’l-Kitabi’l-Arabi, Beirut, 198, s. 306.
2) Hafizuddin b. Muhammed el-Kerderi, Menakib-u Ebi Hanife, Daru’l-Kutubi’l-Arabi, Beirut, ty, s. Kerderi, s. 56.
3) Esad Muhammed Said es-Sağirci, el-Fıkhu’l-Hanefiyyu ve Edilletuhu, Daru’l-Kelimi’t-Tayyib, Damaskus, 2000, I, 8.
4) Ibn Hajar al-Makki, Hayratu’l-Hisn, s. 66.
5) Zehebi, Siyeru A’lami’n-Nübela, er-Risale, Beirut, 1998, VI, 398.
6) Ahmed Rıza, “Târîhu Bağdâd li’l-Hatîb”, Mecelletü’l-Mecma’i’l-’lmiyyi’l-Arabî bi-Dımaşk, III/5, Dımaşk 1923, s. 131; Sellheim, “al-Khatib al-Bagdadi”, The Encyclopaedia of Islam (new ed.), IV, 1111.
7) Ibn al-Jawzi, al-Muntazam (red. F. Krenkow), Hyderabad 1357-59/1938-40, IV, 194-197, VIII, 268-269; Katib Çelebi, Keşfü’z-zunûn, (red. Kilisli Muallim Rıfat – Şerefeddin Yaltkaya), Istanbul 1360-62/1941-43, II, 1010.
8) Mahmûd et-Tahhân, el-Hâfız el-Hatîb el-Bağdâdî, Beirut 1401/1981, s. 105-106, 307-309, citerat i M. Yaşar Kandemir, “Hatîb el-Bağdâdî”, DİA, XVI (1997), 455.
9) Târîhu Bağdâd, XIII, 342-343.
10) Târîhu Bağdâd, XIII, 338.
11) Târîhu Bağdâd, XIII, 324, 355, 369-370.
12) Târîhu Bağdâd, XIII, 426.
13) Raşit Küçük, ”Abdullah b. Mübârek”, DİA, I, 123.
14) Ibn an-Nadim, al-Fihrist (red. Reza Tejeddud), Teheran 1391/1971, s. 255.
15) Cessas, Ahkâmü’l-Kur’ân, Istanbul 1335-38, I, 119.
16) Ibn Hibbān, Kitâbü’l-Mecrûhîn (red. Mahmûd İbrahim Zâyed), Haleb 1395-96/ 1975-76, III, 70-71; Ibn Teymiyye, s. 168-169; Ibn Kayyim el-Cevziyye, III, 176-177.
17) Târîhu Bağdâd, Târîhu Bağdâd, XIII, 428.
18) Ibn Taymiyya, s. 170; Ibn Qayyim al-Jawziyya, op. cit., III, 178.
19) Ibn Taymiyyah, s. 169; Ibn Qayyim al-Jawziyyah, op. cit., III, 175.
20) Tusi, al-Mabsut, Teheran 1351 sh., V, 95; Ibn Taymiyya, s. 169; Ibn Qayyim al-Jawziyya, III, 177.
21) Târîhu Bağdâd, XIII, 345.
22) Târîhu Bağdâd, XIII, 427.
23) Kevserî, Te’nîbü’l-Hatîb, Beirut 1401/1981, s. 177.
24) Abu Zahra, Abu Hanifa, Kairo 1366/1947, s. 417-418.
25) Kevserî, s. 177-178.
26) Kevseri, s. 77.
27) Târîhu Bağdâd, XIII, 414.
28) Târîhu Bağdâd, V, 124.
29) Kevseri, Te’nibü’l-Hatîb, s. 293.
30) Târîhu Bağdâd, XI, 170.
31) Zehebi, Tezkiratü’l-Huffâz, II, 3.
32) Târîhu Bağdâd, XIII, 404.
33) Târîhu Bağdâd, VIII, 460; Mizzî, Tehzibü’l -Kemâl, XX, 372.
34) Ibn Hibban, as-Sikat, VI, 168, VII, 460; Zehbi, Tadhkira al-Huffaz, I, 271; Ibn al-Imad, Shazarat al-Zahab, II, 48.
35) Târîhu Bağdâd, XI, 370.
36) Ibn Abdilber, al-Intika, s. 144.
37) Se Tebyidu’s-Sahife (127), Ed-Durru’l-Muhtar och Haşiyetu İbni Abidin 1/43-44.
38) För mer information, se:
– Saffet Köse, Anklagelserna mot Abu Hanifa angående Hile-i Şer’iyye, Tidskrift för forskning i islamisk rätt, nr. 19, 2012, s. 149-162.
– Mustafa Öztoprak, Utvärdering av positiva och negativa överleveringar om Abu Hanifa i Tarîhu Bağdâd. Diyanet İlmi Dergi, 49(4), 105-130.
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
