Vår käre bror,
Abu ad-Darda berättar: Rasulullah (fred och välsignelser vare med honom) sade:
”Respektera mig med salavat på fredagar. För salavat som läses på den dagen är välbekanta, och änglarna vittnar om det. Det finns ingen som respekterar mig med salavat som inte har fått sin salavat till mig innan han har slutat läsa den.”
Då sa jag: ”Även efter att ni har dött?”
”Ja, de sade, även efter döden. Ty Gud har förbjudit jorden att förfara profeternas kroppar. Guds profet är alltid levande och mottar sin näring.”
(se Abu Dawud, Salat, 207; Nasa’i, Juma 5, 45; Ibn Majah, Janazat, 65; Ahmad b. Hanbal, IV, 8)
– I en annan version av berättelsen förekommer följande uttryck:
”Gud har förbjudit jorden att äta profeternas kroppar/lik.”
Denna överleverans finns i Kütüb-i Sitte.
-Utan Tirmizi-
är nämnt i femte punkten.
(se Neylu’l-Evtar, hno: 1205)
När Profeten (fred och välsignelser över honom) hade nämnt fredagens förtjänster, rekommenderade han sin ummah att skicka honom rikligt med salavat på den dagen för att de skulle dra nytta av dessa förtjänster, och han meddelade att dessa salavat skulle läggas fram för hans höga person. Därefter var Sahabierna först förvånade över detta besked och…
”hur salavat (glorifieringar) kan framföras till Profeten Muhammed efter att man har förruttnat och försvunnit”
har de frågat.
Profeten (s.a.v.) svarade på denna fråga, som hans följeslagare ställde i förundran, genom att säga att jorden inte kunde förmodra profeternas kroppar. Detta är en metafor för att profeterna är levande i sina gravar. Naturligtvis är detta en extraordinär händelse som helt och hållet är inom Guds makt. Profeten har meddelat detta. Den troende tror detta. Även om det inte leder till otrod att förneka det, eftersom det är bevisat med en sannolikhetsbaserad bevisning, så ger det inte bara ingen fördel, utan leder till stora förluster.
(se el-Menhel, 4/186 – 187; Sunan-i Abu Dawud Terceme ve Şerhi, Şamil Yayınları, 4/126-127)
Enligt legenden
Amr ibn al-Jamuh
med
Abdullah ibn Amr Uhud
De hade stupat i kriget och begravts på samma plats. 46 år (enligt en annan källa 6 månader) senare förstörde en översvämning deras gravar, och de togs upp ur dem och
Båda kropparna var obefläckade.
(se Ibn Hajar, Fethu’l-Bari, 3/216)
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
