– Vilka är bevisen för dem som säger att det är tillåtet eller förbjudet?
– Är det tillåtet att handla med tobak och att använda den i medicinskt syfte?
Vår käre bror,
Tobak och cigaretter
Man kan säga att det är förbjudet, eller åtminstone nära förbjudet (mekruh), på grund av skador på kroppen och slöseri.
Låt oss nu försöka förklara de ämnen som nämns i frågan:
Tobak och cigarettens historia
Från slutet av 1500-talet och framåt, med spridningen av tobaksprodukter i den islamiska världen, inleddes intensiva debatter bland teologer om de religiösa och juridiska föreskrifter som rör tobaksbruk, och dessa debatter har pågått ända till idag.
Dessa debatter har gett en viss livskraft åt den juridiska tanken, särskilt i en period som anses ha präglats av efterlikning, och har lett till en ny granskning av många begrepp, både vad gäller principer och detaljer.
Den religiösa ställningstagningen till tobak och cigaretter.
Att inte döma tobaksbruk
(stilla vara – tystnad)
förutom de som föredrar det, är de teologer som har yttrat sig i huvudsak
Tobak är tillåten, avrådd och förbjuden.
kan delas in i tre grupper: de som accepterar.
Men debatten handlar i huvudsak om
bland dem som anser det vara haram och dem som anser det vara tillåtet
har inträffat.
De som anser att tobak och cigaretter är tillåtna
– De som hävdar att tobak är tillåten, menar att det viktigaste beviset för dess tillåtbarhet är att det inte finns någon vers eller hadis som säger att den är förbjuden eller avrådlig.
– Ämnen som inte är föremål för en tydlig föreskrift i Koranen eller Sunna, vad gäller ätande och drickande, omfattas av principen om ursprunglig tillåtelse.
(Al-An’am, 6/145; Al-A’raf, 7/32)
och tobak är likadant.
– Tobak har inte de egenskaper som skulle kräva att den anses som haram (förbjuden i islam), såsom att vara smutsig, berusande, förvirrande, bedövande eller skadlig i en sådan grad.
– Utgifter för tillåtna varor är inte slöseri.
– Även om det erkänns att tobak skadar vissa personer och berusar andra, kan man inte dra slutsatsen att tobak är förbjuden för alla och i alla situationer. Den är bara förbjuden för dem som skadas och berusas av den.
De teologer som är för en tillåtande ståndpunkt hävdar att tobak är ofarlig för personer med ett moderat temperament och att man till och med kan tala om vissa fördelar. Andra teologer har föredragit den tillåtande ståndpunkten med hänsyn till tobaksbrukets utbredning, för att undvika svårigheter för muslimer, för att inte betrakta majoriteten av dem som syndare och för att undvika upprörningar.
Argumentet att tobak är bra för många sjukdomar har också varit en grund för de teologer som försvarar dess tillåtbarhet.
Det har nämligen dokumenterats att han var en föregångare i spridningen av tobak i Maghreb.
Sheikh Mansour
Uttalelserna från un kan ses som ett exempel på detta.
”En traktat om fördelarna med mediciner som kallas tebeġa”
I sådana verk som försvarar tobakens tillåtbarhet nämns de sjukdomar som tobak kan läka, och det hävdas att den har många ytterligare fördelar.
Även om man kan tala om att åsikter från västerländska läkare och kunskaper och observationer från omgivningen spelade en viss roll vid bedömningen av sådana påståenden under den tid då tobaksbruket började spridas, var det ändå…
att tobakshandlarnas propaganda, som syftade till att utvidga tobaksmarknaden, var effektiv.
Det är förståeligt. Under den perioden marknadsfördes tobak nämligen i Europa som ett botemedel mot många sjukdomar. Till exempel den spanske läkaren Nicolás Monardes, som reste till den nyupptäckta kontinenten Amerika och forskade på växter där,
”Medicinsk historia om de föremål som importeras från våra västindiska öar”
av verket med titeln
(Sevilla 1571)
i den andra delen
att tobaksbladet är bra för trettiofem sjukdomar
Det sägs att denna del, som snabbt översattes till många västliga språk, översattes till arabiska av en läkare vid namn Ibn Cânî el-İsrâîlî (Şa’bân b. İshak) med vissa förklaringar och kommentarer.
(För en kopia av översättningen, se Köprülü Ktp., Fâzıl Ahmed Paşa, nr. 1581, vr. 166a-169a)
Üchûrî var en av de tidigaste författarna som försvarade tobakens tillåtbarhet.
(vers 148b-149a)
detta uttryckligen anges som en översättning som har använts.
Eftersom informationen om tobakens fördelar kommer från europeiska källor.
Nablusî har med hjälp av teologiska exempel försökt förklara att det som de västliga folken säger kan accepteras, baserat på deras erfarenheter i sina egna länder.
(es-sulh, vers 16b-17a)
Bland de som försvarar tobakens tillåtbarhet
Av de hanafiter
Mehmed Efendi med de sex fingrarna, Sheikh ul-Islam Baha’i Mehmed Efendi, Ahmed b. Muhammed el-Hamevi, Abdülgani en-Nablusî, M. Murtazâ ez-Zebidi, Ibn Abidin (Muhammed Emin), Abdülhay el-Leknevi;
Av Maliki-skolan
Ahmed Baba et-Tinbkti, Nur al-Din al-Uchuri, Muhammad ibn Ahmad al-Desuqi, Ahmad ibn Muhammad al-Sawi;
Från de shafiitiska
Abu’l-Wafā al-Urzī, Šabrāmellisī, Muhammad ash-Šawbarī, Ismāīl al-Aclūnī, Abd al-Qādir ibn Muhammad at-Tabarī;
Hanbaliterna
Bland lärda män kan nämnas Mer’î b. Yûsuf och Zeynüddin Abdülkādir el-Harîrî, liksom Emîr es-San’ânî och Şevkânî.
Den överväldigande majoriteten av dessa teologer har uttalat att de själva inte röker tobak, att de inte godkänner tobaksbruk och särskilt inte tobaksberoende, och att det faktum att tobak betraktas som halal inte hindrar det från att betraktas som mekruh (avrådligt).
Eftersom det inte går att bevisa att tobaksbruk är förbjudet med teologiska bevis, är det tillåtet.
Leknevî sade att det var mekruh (avrådligt) på grund av dess dåliga lukt och för att de som dricker det liknar en skara av skurkar.
Han betecknade åsikten att det är tillåtet i kombination med avsky som en medelväg och noterade att åsikterna som hävdar att det är tillåtet utan avsky anses vara ovanliga och ogiltiga.
(Tervîĥu’l-cinân, II, 253, 308-309; se även Mer’î b. Yûsuf, s. 113-131)
Å andra sidan, de som hävdar att tobak är tillåten i princip, har som villkor att det inte ska finnas något element i sättet den används på som gör den olaglig, och de har påpekat att dessa villkor i allmänhet inte uppfylls och att tobaksbruk inte är fri från olaglighet.
De har angivit att tobaksrökning är förbjuden i situationer som kan leda till negativa religiösa eller världsliga konsekvenser, till exempel om det hindrar en person från att utföra sina religiösa plikter och andra skyldigheter, om det strider mot ett förbud som myndigheterna har infört, vid kroppslig sjukdom, skada på grund av överdriven konsumtion, eller blandning med en förbjuden substans som vin.
Dessutom kan effekterna variera beroende på personens temperament, och därför
att tobak är skadligt för kropp och själ, och att det är förbjudet för personer som skadas av tobak, oavsett om det är en liten eller stor mängd och oavsett hur det används.
har de spelat in.
(Muhammed b. Ca’fer el-Kettânî, s. 109; Muhammed Haccî, I, 249)
De som betraktar tobak och cigaretter som haram (förbjudet i islam)
De som hävdar att tobak är förbjuden (haram) menar att det inte betyder att man inte kan döma i en fråga bara för att det inte finns en explicit regel (nas) om det, utan att sådana frågor…
bevis
eller
jämförelse
att man kan komma till en slutsats genom att betrakta de allmänna innebörderna av de texter som är grunden för de religiösa föreskrifter, att principen om grundläggande tillåtelse inte kan betraktas i absolut mening, och att tillåtelse gäller för nyttiga saker,
principen om förbud kommer att gälla för skadliga saker
brukar man säga.
(Ahmed er-Rûmî el-Akhisârî, Mecâlisü’l-ebrâr, s. 586; Muhammed b. Ca’fer el-Kettânî, s. 216)
Utifrån dessa principer, med hänsyn till tobakens egenskaper och de negativa konsekvenser den orsakar, är här skälen till varför den är förbjuden:
att det är en bid’a (religiös innovation), smutsigt, skadligt, narkotiskt, i ett tidigt skede berusande, anses vara en meningslös lek och underhållning, särskilt enligt Hanafisterna, orsakar slöseri, förbjöds av sultaner
är listade.
Dessa teologer hävdade att var och en av dessa grunder var tillräcklig för att förbjuda [den aktuella handlingen].
att röka tobak;
– Användningen av smutsiga saker
(Al-A’râf, 7/157),
– Att människor utsätter sig för fara
(Al-Baqara, 2/195),
– Slöseriet
(Al-A’raf, 7/31; Al-Isra, 17/26-27),
– som förbjöd användningen av berusande drycker som vin och som föreskrev att man skulle lyda de befälhavares befallningar som inte stridde mot religiösa regler
(An-Nisa, 4/59)
med verser
– som befaller att man ska avstå från bid’a (religiösa innovationer),
– Haditser som förbjöd att äta saker som luktar illa för andra, som lök och vitlök, att skada andra och att använda narkotika.
(Müsned, VI, 309; Abu Dawud, Eşribe, 5)
är av åsikten att de omfattas av den allmänna innebörden.
Därför tobak;
– På grund av att det luktar illa i munnen, på kläderna, på kroppen och i rummet, samt att det orsakar tandröta och missfärgning av tänderna.
bajs;
– På grund av att det är beroendeframkallande, bedövar och slappnar kroppen, har negativa effekter på människors hälsa och stör personer som inte använder det.
skadlig;
– På grund av att ingen religiös eller världslig nytta har kunnat konstateras.
slöseri;
– Det är dåligt på grund av att det är ett meningslöst spel och nöje, och det har den egenskapen att det hindrar människor från att minnas Gud och be, och det avskräcker dem från fastan på grund av beroendet.
bid’ah
Det har nämnts att det är så.
Det som upphäver en sunna eller som uppstår i strid med dess visdom, betraktas som bid’a, dvs. en innovation i religionen som bör undvikas. Med detta perspektiv kan tobaksbruk betraktas som:
– Användning av miswak (tandborstning),
– Tvätta mun och näsa vid rituell tvätt (wudu),
– Spraya med behaglig doft,
– Undvik saker som luktar illa,
– Hålla kroppen, kläderna och boendemiljön ren.
såsom att det är ett beteende som leder till konsekvenser som strider mot de saker som Profeten (s.a.v.) ansåg vara mycket viktiga.
(Muhammad ibn Ja’far al-Kattani, s. 124-125, 131-132)
De som försvarar haram-begreppet,
De har hävdat att tobak är en skadlig substans, oavsett dess eventuella fördelar, och att det är obligatoriskt att skydda människors hälsa från skadliga ämnen, och att det därför är förbjudet att använda denna skadliga substans. De har också försökt att förklara dessa skador medicinskt, utifrån deras kunskaper i deras tid.
(Kettânî, s. 116-117)
Till exempel har de listat upp tobakens effekter som att den orsakar förträngningar i blodkärlen, cancer, förlamning, blindhet, yrsel, slapphet i muskler och nerver samt skador på lungorna.
(För en utförlig sammanställning av tobakens skadliga effekter, se ibid., s. 38-55)
De har påpekat att det faktum att inte alla dessa skador är synliga eller uppenbara inte hindrar det från att vara haram (förbjudet).
(se age, s. 212)
Det finns dock olika åsikter om huruvida en mängd som inte skadar sinnet eller kroppen är förbjuden eller inte.
(Muhammed Tâlib İbnü’l-Hâc, II, 141; Muhammed b. Ca’fer el-Kettânî, s. 79-81, 90-91, 210, 211; jämf. M. Ali b. Hüseyin, I, 217)
Det anges vidare att om experter inom medicinen är övertygade om att tobak är bra för vissa sjukdomar och ingen annan tillåten medicin kan ersätta den, kan den användas i nödvändig utsträckning, och att tobakssugna bör avvänjas gradvis.
(Muhammed b. Ca’fer el-Kettânî, s. 112-113, 117, 166-167; Alevî b. Ahmed es-Sekkāf, s. 137)
Sultanernas förbudsförordningar har också utgjort en grund för de teologer som utfärdade fatwa om tobaksförbudet, särskilt under perioderna då dessa förordningar var i kraft. Enligt den allmänna uppfattningen inom fiqh (islamsk juridik) är det nämligen religiöst nödvändigt att följa en sultans befallning eller förbud, oavsett om det rör något som ursprungligen var tillåtet, om detta befallning eller förbud sker i allmänhetens intresse.
Dessa teologer betraktar dock tobak som förbjuden baserat på andra teologiska argument, och de använder inte sultanens förbud som ett oberoende bevis i detta ärende.
(M. Fikhi al-Ayni, vol. 24b; jämf. Alevi b. Ahmed as-Sakkāf, s. 138-139)
Bland de som betraktar tobak som haram (förbjuden) finns det hanafiter.
Haskefî, Şürünbülâlî, Cerrâhî-sufiordningen Ibrahim Efendi, Ahmed Akhisârî, Şeyhülislâm Atâullah Mehmed Efendi, İsmâil Hakkı Bursevî, Şeyhülislâm Seyyid Feyzullah Efendi, Muhammed Fıkhî, Saçaklızâde Mehmed Efendi;
Från shafiiterna
Sālih ibn ʿUmar al-Bulkīnī, ʿAbd al-Malik al-Isāmī, Shihāb al-Dīn al-Qalyūbī, Najm al-Dīn al-Gazzī, Ibn Allān, al-Hatīb al-Shirbīnī;
Av Maliki-skolan
Abu’l-Gays al-Kushashi al-Maghribi, Ibn Abi’n-Naim al-Gassani, Salim ibn Muhammad as-Sanhuri, Qadi Muhammad at-Timbukti, Ibrahim al-Lekani, Ahmad ibn Muhammad al-Makri, Abdurrahman ibn Abdulqadir al-Fasi, Muhammad ibn Abdullah al-Harashi, Suleiman al-Fullani och
Hanbaliterna
Abdullah ibn Ahmed an-Nadjdī räknas allmänt som en wahhabit.
Tobak anses vara förbjuden (haram) enligt den shiamediska hanafisken mufti Abdurrahman al-Imadi, och även av lärda som Abu Said al-Hadhimi och al-Buhuti. Andra lärda, som Mar’i b. Yusuf, Ahmad b. Muhammad at-Tahṭawi, Ibn Abidin Muhammad Amin och Mustafa as-Suyuti, betraktar den dock som avrådlig (makruh) i en mildare mening (tanzihan).
Det är naturligt att det fanns olika åsikter om tobaks skadliga effekter på människors hälsa under perioder då dessa effekter inte kunde fastställas med vetenskapliga metoder. Dock, med införandet av cellulär patologi i medicinen från mitten av 1800-talet och framåt, har det blivit tydligt att tobak innehåller många giftiga kemikalier, främst nikotin, och man har kunnat erhålla mer exakta kunskaper om dess effekter på människors hälsa och de sjukdomar det orsakar. Även om det finns teologer, bland dem Rashid Rida och Muhammad Hasanein Makhlouf, som hävdar att det är tillåtet (halal) om det inte skadar personen själv eller andra, menar moderna teologer som Ali b. Abd al-Wahhab, Muhammad al-Tarabishi, Mubarakpuri, Mahmoud Hattab al-Subki, Muhammad b. Ja’far al-Kattan och Al-Azhar-imam Mahmoud Shalut att det nu bör anses som förbjudet (haram).
Det har även sagts att det är felaktigt att i dag fortsätta att försvara åsikter som hävdade att tobak var tillåten i en tid då dess skadliga effekter på människors hälsa inte ännu hade kommit fram, och att det inte skulle minska synden för den som röker.
Övriga bestämmelser rörande tobak
I litteraturen diskuteras inte bara den religiösa dom över tobaksbruk, utan det förekommer även diskussioner om legitimiteten av tobaksodling och -handel, tillåtligheten av dess användning för medicinska ändamål, effekten av tobaksbruk på fastan, den religiösa dom över att be i bön bakom en imam som röker tobak, och om en kvinns tobakskostnader ingår i mannens skyldighet att försörja henne. Şeyhülislâm Sun’ullah Efendi
(Sağır Mehmed Efendi, v. 13b)
Med undantag av enstaka teologer som Šabrâmellisî bland de šafiitiska, har den överväldigande majoriteten av teologerna inom de fyra skolor avtalat att tobaksrökning bryter fastan, eftersom det anses vara en form av näring.
(Ibrahim b. Ibrahim al-Lekani, s. 57-58, 98; Muhammad b. Ja’far al-Kettani, s. 148, 235)
Att äta på ett sätt som bryter fastan
”Det som är bra för kroppen, även om mänsklig natur inte är benägen för det”
enligt de som kommenterar, räcker det med en olycka
”Det som mänsklig natur är benägen för och som tillfredsställer den köttliga begärelsen”
Enligt dem som tolkar det så krävs det även botgörelse.
(Leknevî, Tervîĥu’l-cenân, II, 261; Muhammed b. Ca’fer el-Kettânî, s. 209)
Leknevî skrev verket Zecrü erbâbi’r-reyyân för att han i sin tid hörde vissa personer påstå att tobaksrökning inte bryter fastan, och han behandlade ämnet utförligt och avvisade deras åsikt.
Även de som försvarar dess tillåtbarhet har konstaterat att det är starkt avrådligt (makruh) att röka tobak medan man uttalar ”Bismillah” (I Guds namn), läser Koranen eller befinner sig i en moské, på grund av att det anses vara respektlöst.
(Ahmed b. Muhammed et-Tahtâvî, IV, 227)
Dessa teologer hänvisar även till en hadis som föreskriver att de som ätit råa lökar och vitlök inte ska komma till moskéerna och störa andra.
(Bukhari, Ezân, 160)
med hänsyn till,
på grund av dess obehagliga lukt
Han har rekommenderat att folk ska hålla sig borta från moskéer och bönrum så länge lukten kvarstår.
(Muhammad ibn Ja’far al-Kattanî, s. 25)
Det finns till och med de som, som Ahmed er-Rûmî el-Akhisârî och Receb Efendi, hävdar att tobaksrökare bör utdrivas ur moskén med våld.
(Mecâlisü’l-ebrâr, s. 584, 592; Muhammed b. Ca’fer el-Kettânî, s. 215, 218)
Leknevî motsatte sig Nablusîs åsikt att tobaksrökare inte kunde hindras från att besöka moskéer om majoriteten av församlingen var van vid tobaksdoften, och ansåg att det var lämpligt att hindra dem från att besöka moskéer för att avskräcka dem.
(Zecr, II, 322-323)
Teologer har starkt fördömt tobaksrökning, särskilt i lokaler där Koranen läses, i hus av gudstjänst, på mötesplatser där människor samlas, på marknader och i gatans folkrörelse.
Skillnaderna i åsikterna om köp och försäljning av tobak härstammar från kravet att en vara ska vara en vara som kan användas i religiöst syfte (mütekavvim) för att vara föremål för köp och försäljning. De som betraktar tobaksbruk som haram (förbjudet) tar hänsyn till detta krav och anser att köp och försäljning också är haram.
(Muhammad ibn Ja’far al-Kattanî, s. 233),
men de har uttalat att köp och försäljning för användning i ett användbart syfte, utöver drickande, skulle vara tillåtet.
Buhuti, som tillhörde Hanbalit-skolan och ansåg att tobak var avrådligt, menade att det ingick i mannen’s skyldighet att försörja sin tobakssugna hustru, liksom andra Shafiit-vetenskapsmän som ansåg att det var tillåtet.
(Ahmed b. Muhammed et-Tahtâvî, IV, 226; Muhammed b. Ca’fer el-Kettânî, s. 169; Mustafa es-Süyûtî, VI, 217)
Av de hanafiter
Enligt Ismail b. Abdülgani en-Nablusî har en man som inte röker tobbe rätt att hindra sin fru från att röra vid tobbe, eftersom det gör att hon får dålig andedräkt.
(Ibn Abidin, VI, 459; Muhammad b. Ja’far al-Kattanî, s. 209)
Enligt Ibn Abi’n-Naim al-Gassani, en malikitisk domare i Marocko, har en kvinna rätt att begära skilsmässa från sin tobakssugande make.
(Muhammed Haccî, I, 260)
Abdurrahman al-Imadi, den hanafiska muftin i Damaskus, har hävdat att det är starkt avrådligt (tahriman makruh) att be i bön bakom en person som röker tobak.
(Muhammad ibn Ja’far al-Kattanî, s. 140, 208, 214)
För att tobak anses vara smutsigt.
Även om det har framförts åsikten att tobak på kroppen kan hindra giltigheten av bönen, har de flesta teologer inte delat denna åsikt och har sagt att tobaksbruk inte skadar giltigheten av imamat eller bönen.
(Vezzânî, I, 100, 104-105)
Klicka här för mer information:
– Är det synd att röka?
(se Fikret Karaman, En undersökning av tobak och cigaretter ur ett islamiskt perspektiv, Diyanet İlmi Dergi, XXXV/3, Ankara 1999, s. 117-128.
Şükrü Özen, TDV Islamiska Enciklopedin, Tütün (Tobak) (artikel).
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
Kommentarer
Rättvishet.
Må Gud välsigna dig, lärare.
