Vår käre bror,
Det råder ingen tvivel om att profeten Ibrahim (as) hade en speciell ställning och rang. Det faktum att han var stamfader till de flesta profeterna och en gemensam symbol för de tre stora himmelska religionerna,
”Tawhid”
att han var en föregångare i sin tro, och att han med framgång övervann mycket svåra prövningar, och
”Guds vän”
Att han belönades med den titeln är ett bevis på hans privilegierade ställning.
Bland profeterna
”De som besitter viljestyrka”
Det vill säga, de profeter som anses vara på toppen av beslutsamhet, fastighet, tålamod, mod, uppriktighet och uthållighet är profeterna Noa, Abraham, Moses, Jesus och Muhammed (fred och välsignelser vare med dem).
(se Taberî, Ibn Kesir, Alusî, Ahkaf, 46/35. versens tolkning).
”Vi tog en fast överenskommelse av profeterna: av dig, av Noa, av Abraham, av Moses och av Jesus, sonen till Maria. Ja, vi tog en fast överenskommelse av dem, för att Han vid den bestämda tid skulle fråga de trogna om deras trohet. Och för de otrogna har Han förberett en mycket smärtsam straff.”
(Al-Ahzab, 33/7-8)
I de verser som är översatta nämns dessa fem profeter.
Enligt den islamiska tankevärlden är profeten Muhammed (s.a.w.) den störste av profeterna, det råder ingen tvivel om det. De övriga profeternas rangordning bland varandra har dock tolkats olika. Vissa menar att profet Ibrahim (a.s.) är den störste av dem, exklusive profet Muhammed (s.a.w.), medan andra menar att profet Moses (a.s.) är den störste.
Vad gäller versen som nämns i frågan, bör den läsas i sammanhang med de föregående verserna för att förstå den bättre:
”Säg: ’O ni som har skriften! Kom till en gemensam punkt mellan oss och er: Låt oss inte tillbe någon annan än Gud, och låt oss inte förena något med Gud, och låt inte en del av oss ta andra som herrar i stället för Gud.’ Om de vänder sig bort, säg då: ’Vi vittnar om att vi är muslimer.'”
”O ni som har skriften! Varför tvistar ni om Abraham, medan Torat och Evangeliet nedsteg först efter honom? Förstår ni inte?”
”Sådana är ni! Ni har debatterat om det ni känner till, men varför debatterar ni om det ni inte känner till? Gud vet, ni vet inte. Abraham var varken jude eller kristen, utan han var en Hanif, en monoteist, inte en av de som dyrkade avgudar.”
”De som är närmast Abraham är de som följer honom, och det är denna Profet.”
(Profeten Muhammed)
och de är de troende. Och Gud är de troendes väns.
(Al-i Imrān, 3/64-68)
I vers 64
Bokens folk
”gud”
Utifrån en gemensam princip gällande synen på profetämbetet, efter att ha kallats till dialog, klargörs här situationen för en stor profet, nämligen Abraham (fred v.h.), som med respekt minns och tillskrivs en hög ställning av anhängare av de tre stora monoteistiska religionerna, och därmed syftar man till att anhängarna av dessa religioner ska mötas i sina synsätt kring institutionen ”profetämbetet”.
När den kristna delegationen från Najran kom till Medina deltog judiska rabbiner också i mötena där teologiska frågor diskuterades, och kristna och judar debatterade i profetens (fred och välsignelser över honom) närvaro. Judarna hävdade att Abraham (fred och välsignelser över honom) var jude, medan kristna hävdade att han var kristen.
(Ibn Hisjam, as-Sīra an-Nabawiyya, II, 197, 201, 202)
Framför allt kristna, med hänsyn till att Mekkas hedningar såg sig själva som arvingar till Abraham (as)s religion och tjänare vid den Kaaba som han byggde, för att sprida kristendomen bland araber.
”Detta är Ibrahim’s religion!”
så här gör de propaganda, och på grund av detta spred sig kristendomen bland vissa arabiska stammar.
Den logiska resonnering som förmodligen gav folk i boken mod att framföra en sådan påstående var troligen: Om det inte innebär att man avfaller från Ibrahims religion att man gör tillägg till hans religion, så kan inte heller vi anses vara utanför detta ramverk; och om det innebär att man avfaller från hans religion, så kan heller inte muslimer anses tillhöra hans religion.
Men de begick två stora misstag när de försökte att hänföra sig själva till Abraham (a.s.): Ett av dem var att de ansåg att Abraham (a.s.)
”Jude”
eller
”Kristen”
Det ena är att de går så långt som att påstå det, det andra är att de framför en påstående om sin religion utan att ens ta sina egna heliga böcker i beaktning. Det finns nämligen en grundläggande skillnad mellan muslimernas anspråk på att vara Abraham (as) följare och de anspråk som judar och kristna gör i detta avseende: I Koranen ges Abraham (as) läror…
(Haniifism)
Även om det gjordes en tydlig hänvisning och det nämndes att profeten Muhammed (fred och välsignelser vare med honom) följde hans religion, fanns det ingen sådan hänvisning i Tora och Evangeliet.
(se Razi; Ibn Ashur, tolkningskommentarer till relevanta verser)
I dessa verser uppmärksammas följande punkter, och å ena sidan ges varningar om principerna för ”diskussion”, och å andra sidan skapas en grund för att dialogen ska kunna fortsättas genom att man gör uttalanden som binder den andra parten:
a)
Att dra in profeten Abraham (as) i debatten genom att tillskriva honom judendom eller kristendom är inte förenligt med historiska fakta, eftersom det är uppenbart att Tora och Evangeliet nedsteg efter honom.
b)
Även om en person gör fel i sina åsikter och tolkningar, är det acceptabelt att diskutera inom ramen för den kunskap han besitter; men det är inte godtagbart att han framställer påståenden om ämnen han inte har kunskap om. Därför kan de åsikter som de som tillhör ”Ehl-i Kitab” framställer om vissa teologiska ämnen, utifrån den information som finns i de Torah och Evangelier som de har, diskuteras och analyseras utförligt, och en motsatt åsikt kan på detta sätt framläggas.
(som faktiskt är fallet i de ovanstående verserna)
Men för att motbevisa deras påståenden om profeten Ibrahim (as), som inte är baserade på bibliska hyllningar och historiska bevis, räcker det att påminna om att detta är en obefordrad och subjektiv inställning.
c)
Eftersom de påståenden som folk av skriften gör i detta ämne inte är baserade på solid kunskap, bör man lyssna till den kunskap som uppenbarelsen ger: Abraham (as) var varken jude, kristen eller polyteist; han var hjärtligt trogen till troen på enhet. Om man ska beskriva hans tro, så bör man säga att han…
”Hanif”
och
”Muslim”
Det är således. Om judar och kristna vill etablera en koppling mellan sig själva och Abraham (a.s.), är det enda sättet att erkänna att deras egna profeter också uppmanade till tro på monoteism och att inse att Abraham (a.s.), och därmed Muhammed (s.a.v.), inte är föremål för att de ska försöka förtjäna honom, utan att alla gudslöserier möts inom den breda sfären av ”Islam”.
d)
Om man ska bedöma vem som stod Ibrahim (as) närmast, är det utan tvekan de som följde hans budskap, profeten Muhammed (pbuh) och de troende. För måttstocken för närahet till honom är att vara helhjärtat trogen hans läror. Förutom de som följde honom, har profeten Muhammed (pbuh) och hans ummah bevisat denna trohet genom att hålla sig fast vid troen på enhet (tawhid). Judar som strävar efter att presentera Gud, skaparen av hela universumet, som en nationell gud, och kristna som gör Gud till en partner genom att betrakta Jesus (as) som hans son, har däremot avlägsnat sig långt från Ibrahim (as) läror.
Å andra sidan, medan det är en viktig del av hajj, en av de fem pelarna i islam, att gå runt Kaaba, som byggdes av profeten Ibrahim (as), är det inte en del av judendomen eller kristendomen –
i den meningen
–
”Hajj-plikt”
Fravärnet av detta kan ses som ett tydligt tecken på att profet Muhammed (fred och välsignelser vare med honom) och hans anhängare, jämfört med judar och kristna, är närmare de religiösa principer som profet Abraham (fred och välsignelser vare med honom) föresatte.
(se Ibn Âshûr, tolkningen av de relevanta verserna)
I Koranen
”Hajj”
som bär dess namn och som förklarar bestämmelserna för hajj,
Ibrahim’s grav
andra verser som nämner
(se Al-Baqara 2:125, 196)
trots att det är så att det första hus som byggdes för detta ändamål befinner sig i Mekka (Kaba), att Ibrahim-stället befinner sig där och att verserna som meddelar att hajj är obligatorisk i islam finns i denna sura.
(se Al-Imran 3/96-97)
Denna kommentar är av stödjande karaktär.
e)
Närmelse till Gud kan endast uppnås genom att man innerligt tror på Hans existens och enhet och genom att man dyrkar endast Honom; ty Gud
”troende”
är en vän.
I vers 68
Uttalandena som motbevisar påståenden från judar och kristna har inte lämnat utrymme för att polyteistiska araber ska utnyttja dem och dra egna slutsatser, och det har inte heller lämnats utrymme för att dra egna slutsatser om profet Ibrahim (as).
”Han var inte en av de som dyrkade avgudar”
har beordrats.
(se Bakara, 2/135; Kur’an Yolu, Heyet, tolkning av relevanta verser)
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
