Vår käre bror,
Låt oss först betona att sådana antaganden, som inte bygger på vetenskapliga bevis, är en logisk felslutning som nödvändigtvis uppstår ur den ateistiska tankegången.
För det första är det vetenskapligt och logiskt fel att försöka fastställa människors dödsrädsla som måttstock för religioners uppkomst. De himmelska religionerna, och särskilt islam, besitter nämligen sådana objektiva bevis att man måste vara galen för att förneka allt detta och istället hänföra det till subjektiva oro som att koppla det till rädsla.
Naturligtvis är det ett djupgående sår som uttrycker människors mest grundläggande oro och samvetsbetänkligheter. Det som människor känner av naturen är inte ett tecken på deras fel, utan ett bevis på deras sanning. Därefter är den födelseförbundna dödsrädsla hos människan ett tecken på att de fruktar att försvinna, att förvandlas till jord utan att någonsin återuppstå.
Ty, som det sägs i den poetiska formuleringen, har Gud givit det som nödvändigt är för att tillfredsställa de önskningar Han har skänkt. Till exempel har Gud, som givit ögat som vill se solen, örat som vill höra ljudet, och magen som vill äta mat, skapat det eviga livet för samvetet som längtar efter det.
Detta är ett bevis på att människan är förtälld till det härvetliga livet. För rädsla för döden härstammar inte från själva döden, utan från tvivel om existensen av ett liv efter döden. Om människan visste att hon vid sin död skulle inträda i ett evigt lycksaligt liv, som paradiset, skulle denna oro minska till en bråkdel. En person med äkta tro skulle inte ens skrämmas om världen exploderade.
Kort sagt, Adam (as), den förste skapade människan, var också den förste profeten och kände paradislivet mycket väl. Sedan dess har 124 000 profeter (fred och välsignelser över dem) kommit och alla har bevisat sin profetstatus genom att utföra mirakler. Bara i den islamiska ummeten finns det miljoner awliya (sankter), och den allra största majoriteten av dem har personligen bevittnat livet efter döden – kabir, berzah.
Dessa fakta är rikligt dokumenterade i islamiska källor. Ska vi tro på de oroer som materialistiska filosofer som Hegel, Marx, Mao och liknande ateister har, eller ska vi tro på de islamiska filosoferna som Imam Ghazali, Farabi, Ibn Sina, Ibn Rushd; och på de mirakler och heliga ord som helgon som Abdulkadir Geylani, Muhyiddin Ibn Arabi, Imam Rabbani och Bediuzzaman Said Nursi har frambringat?
Denna värld är en plats för prövning, och människan kommer att få sin belöning eller straff i nästa liv för allt hon gör i detta liv. En sådan tro på ett efterliv kan hjälpa en att acceptera tanken på döden och kan befria en från den ångest och stress som man kan uppleva i detta liv, med tanke på att man kommer att få sin belöning eller straff i nästa liv för alla svårigheter och besvär man möter i detta liv.
Tron på det hinsidiga livet erbjuder å ena sidan en stor tröst för människor som möter förtryck och svårigheter, och å andra sidan öppnar det dörrar till evigheten för människor som har ett önskemål om odödlighet, och spelar en stor roll i att förhindra att människans mentala balans rubbas. Studier har visat att tron på det hinsidiga livet ger troende hopp och minskar ångest i situationer som hopplöshet, och skapar tröst som lugnar människors samvetskval och rädsla.
Troen på det härvetta livet gör dessutom att man blir medveten om att livet fortsätter efter döden och att det är det härvetta livet som är det viktiga, vilket hjälper en att leva ett mer medvetet liv och att vara självkritisk, vilket i sin tur möjliggör en positiv förändring och ett liv av hög kvalitet.
Slutligen söker troende människor, som betraktar döden som livets grundläggande syfte, efter möjligheten att leva ett njutbart och lugnt liv, medvetna om att de en dag kommer att dö. För dem ses livet innan och efter döden som två komplementära element. De ser sig själva som resenärer på väg mot en evig framtid.
Klicka här för mer information:
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
