Vår käre bror,
Bediüzzaman Said Nursi skriver i sin bok Hutbe-i Şamiye,
”Vi muslimer, som är Korans lärjungar, följer beviset. Vi fördjupar oss i de religiösa sanningarna med vår förnuft, tanke och hjärta. Vi överger inte beviset för att imiterar präster som i andra religioner.”
säger han. Och i ett annat av hans verk säger han:
”Låt inte varje ord som sägs ta sig in i hjärtat. Låt orden jag sagt till dig stanna i din fantasi, testa dem. Om det är guld, bevara det i ditt hjärta…”
har beordrat.
När man undersöker de sanningar som har framförts av teologer och vägledare inom islam, ser man att dessa sanningar är baserade på rationella och traditionella bevis.
Alla rättfärdiga madhhaber (religiösa skolor) är eniga i grundläggande religiösa frågor, men de skiljer sig i sina tolkningar av vissa detaljer. Muslimer har följt en av dessa madhhaber i frågor som rör bön och transaktioner. Till och med alla väliker (saints) med gudomliga gåvor och mirakler, samt alla asfiya (sällskap av väliker) med kunskap och insikt, har tillhört en av dessa rättfärdiga madhhaber.
Till exempel tillhörde Imam Muhammad, Imam Abu Yusuf, Serahsi, Qadi Khan, Kuduri och Ibn Abidin den Hanafi-skolan. Imam Ghazali, Rafii, Nawawi, Fakhr al-Din al-Razi, Tafazani och Imam Suyuti tillhörde den Shafi’i-skolan; Ibn al-Hajib, Zarqani, Muhyiddin al-Arabi och Abu al-Hasan al-Shazili tillhörde den Maliki-skolan; medan Abd al-Qadir al-Jilani, Ibn Qudamah och al-Jauzi tillhörde den Hanbali-skolan.
Många vetenskapsmän, rättslärda och framstående personligheter, som samlade teoretiska och traditionella vetenskaper och skapade otaliga verk, och som belyste sina århundraden på ett värdigt sätt, föredrog att följa de fyra stora imamer i stället för att ägna sig åt ijtihad (oberoende rättslig tolkning) och ansåg detta som en ära. De såg deras frälsning och lycka i att följa dessa, i att gå i dessa stora imamernas fotspår. De stora vetenskapsmän som växte upp under de mest glansrika perioderna av islam blev de bästa efterföljarna till dessa fyra imamer genom de verk de skapade och de elever de fostrade.
Tusenvis av teologer och intellektuella, som levde vid olika tider och på olika platser och hade olika karaktärer och yrken, har enhuvidigt tillhört dessa fyra imamer och har levt och praktiserat de frågor som de har tolkat.
Att så många forskare, som är specialister inom vetenskapsgrenar som teologi, tafsir (korankommentering) och hadis (profetiska traditioner), följer de föregångarna, är inte en blind imitation.
Deras imitationer bygger på forskning. Grundvalen för denna imitation är respekt för specialisering.
Ja, är det troligt att personer med så skarpa sinnen, som har uppnått kunskap och insikt, skulle förbli fastbundna vid en falsk lära som saknar sanning, och blint följa dessa stora teologer hela sitt liv? En sådan tanke är otänkbar.
Att dessa vetenskapsmän samlas kring dessa fyra skolor, är som en stålmur som dragits runt dessa skolor, och en oövervinnlig barriär som Zulkarnain’s damm. Det är en mur som ingen djävul kan tränga igenom eller bryta.
Dessa personer har accepterat alla de föreskrifningar som de stora teologerna har fastställt som sanning, och de har inte tagit ställning emot dem. Till exempel, Imam Ghazali, som är uppskattad och respekterad i hela den islamiska världen och har erhållit titeln Hüccetü’l-İslâm, har följt Imam Shafi’i i fråga om ijtihad och har sagt:
”Jag har forskat och studerat inom området för ijtihad, och dessa resultat har lett mig till den Shafi’itiska skolan…”
Framgång i allt beror på gudomlig hjälp.
Om Guds nåd inte bistår en person, kan den personen inte lyckas i sina önskningar genom sina egna ansträngningar och insatser. Naturligtvis är det nödvändigt att söka orsaker. Men det väsentliga är Guds välsignelse och nåd.
Även minskningen av antalet sekter från tolv till fyra beror på detta mysterium.
Med hälsningar och bön…
Islam i fråga och svar
